¨

Dagar med Sara

Maj 1998. För första gången ute bland folk i dagsljus

Jag blev medlem i FPE-S i februari 1998. I maj samma år åkte jag på min första transträff. Den upplevelsen förändrade mitt liv totalt och jag skrev "Dagar med Sara" så fort jag kommit hem. Träffen var på "Slottet" i Porla utanför Örebro. Före "Porla" hade jag aldrig träffat en transa men jag hade haft viss telefonkontakt med Anette Hall, föreningens grundare och leading Lady.

Först

Jag är 49 år, bosatt i Malmö, gift sedan 1988 och har inga barn.
Precis som alla andra har jag har varit transvestit så länge jag kan minnas och precis som alla andra förstår jag fortfarande inte varför. För nio år sedan hittade min hustru "spår" och trodde jag hade en älskarinna. Det kändes skönt att få berätta allt. Jag skämdes och grät. Varför just jag? Jag vet inte om hon förstod mera än jag, men eftersom hon är en klok kvinna erbjöd hon Sara plats i en garderob och jag fick klä om hemma under fyra förutsättningar;

  1. Det får bara förekomma snygga, anständiga kläder i rätt storlek och färger.
  2. Allt skall hållas rent och snyggt.
  3. Jag får inte tvinga henne diskutera mina transvetism dygnet runt.
  4. Hon ska inte behöva ljuga om min läggning. Dvs. om jag är oförsiktig och någon avslöjar mig kommer hon att svara: "Han är transvestit" och sedan är resten upp till mig.

Efter detta började jag få ordning på min tillvaro. Visst menade jag fortfarande att livet vore enklare utan min transvestism, men detta kunde jag leva med. När jag berättade för min mor om Sara svarade hon enkelt att hon "älskar alla sina barn oavsett om dom är flickor eller pojkar". Och Sara var hur välkommen som helst!

1997 kände jag ett allt starkare behov att prata med någon med samma läggning. Jag hade vid ett antal tillfällen stött på FPE-S. Jag hittade ett telefonnummer via internet. Anette Hall svarade (vilket tålamod den människan hade) och i februari -98 var min "avvikelse" personifierad med namn (Sara Lund) och bekantskapskretsen utökad med flera hundra personer. Det kom tidningar från FPE-S med bilder från träffar dit folk kom omklädda(!). Jag som inte ens visat mig utomhus skulle aldrig våga vara med på en sån träff. Aldrig i livet!... men det skulle såklart vara rätt kul... Tack och lov ligger Stockholm så långt borta att jag inte behövde ta ställning.

Inbjudan

Sen kom inbjudan till Porla utanför Örebro! Nu blev det värre. Nu kunde jag inte skylla på det oändliga avståndet. Jag vill, men vågar inte. Tänk om nån ser mig? Kan man över huvudtaget smälta in när man är 183 cm lång och väger över 100 kg? Hur gör dom andra? Vad ska jag ha på mig? Hur kommer jag dit? Jag måste träna på att vara ute. Min mor ställer upp på nattliga promenader i en sovande stad. Jag är livrädd. Darrar i hela kroppen. Går det inte en person på motsatta trottoaren?

- Äh, vi väntar lite va? Vi gör det en annan gång. Jag svettas.

- NEJ! Vi gör det nu, säger jag till mig själv. Jag är så perfekt jag kan bli. Nu eller aldrig!

Jag hade läst "Uppför man sig bara naturligt så blir man inte avslöjad". Jag orkar inte med fler teorier. Det är ju suspekt bara att man rör sig mitt i natten och stirrar i släckta skyltfönster! Dessutom i kvinnokläder!!! Fan, lämna mig ifred! Jag har ju överseende med folk som sysslar med golf, jakt, modelljärnvägar, hundar, katter och alla andra märkligheter. Varför kan inte jag få syssla med min! Varför får dom mig att skämmas?

Plötsligt vet jag precis hur jag skall göra! I Porla är det ingen som vet vem jag är, ingen som känner igen mig. Och dessutom sitter alla i samma båt. Ingen kommer att skratta. Om jag klär om i Porla, finns risken att nån känner igen mig. Jag måste klä om hemma och köra bil dit. Hyrbil naturligtvis, så att ingen kan spåra mig. Bara jag lyckas ta mig ut till bilen... och ut ur stan... Mitt på dagen!!! Är du klok?

- Vi kan parkera bilen så att det bara är tre meter att gå, lugnar mig min hustru.
Fredag

Resdräkt, lätt sminkad, målade naglar, kammad, 10 CD-skivor, ett par ostmackor, en resväska med mina bästa kläder och min hustrus beautybox. Jag darrar i hela kroppen. Ut i bilen. På med musiken. Usch, va jag kör fort! Jag ställer cruisecontrollen på 90 så kan jag koncentrera mig på att styra. Efter en timma är jag lugn. Utanför Skövde stannar jag och vågar mig ut ett snabbt varv runt bilen. En ostmacka i framsätet och sen iväg igen.

Porla

"Förbi Vattenfabriken sen ligger det rakt fram". Stort vitt hus. Äntligen framme. Men så gamla alla är i föreningen? En av dom går med käpp. Jag stiger ur hyrbilen och går fram till dörren.

- Ska jag bo här? frågar jag
- Nä, du ska nog bo på "Slottet", ligger där borta, säger en dam och pekar.
- Jaha, tack för hjälpen, säger jag och går.

Tillbaka i bilen inser jag vad jag gjort. I kvinnokläder, fullt dagsljus, alldeles ensam, rakt in på ett café, massvis med folk. Ingen skrattade, ingen blev arg, ingen kände igen mig. DET HÄNDE INGENTING!!! Jag kom mig inte ens för att bli rädd eller generad. En fullständigt oväntad reaktion.
På terassen utanför slottet sitter Gunnel Hansson från Vadstena. En trevlig pratstund som avbryts av fyra genetiska kvinnor som kommer gående. Dom vill hyra rum men FPE-S har abonnerat hela slottet. På vägen ut stannar dom till och pratar. Tankarna virvlar. Jag är avslöjad ... rösten ... gesterna ... Dom kan inte ta fel ... dom måste ju inse att dom pratar med en transvestit ... Varför blir jag inte nervös? Varför skäms jag inte? Vad är det som händer med mig? Jag begriper ingenting. Och ändå ...

Gabriella

Efterhand kommer det fler medlemmar. Nya bekanta. Vi pratar och pratar och dricker vin och pratar ... Vi ser "Just Like A Woman" på video mitt i natten och efter filmen får jag kontakt med Gabriella och hans Sara. Jag har läst om dom i föreningstidningen. Sara är duktig på att sminka.
- Jovisst, jag kan sminka dig imorgon efter frukost, säger hon, sen sticker vi till Mariebergs Köpcentrum.

Jag sover två timmar den natten! Tankar och känslor virvlar runt i hela kroppen. Nu skall det ske. Elddopet. Sara Lund skall ut mitt bland allmänheten. Folk kommer att kasta glåpord efter oss, ungdomar kommer att skratta åt oss, vakter kommer att polisanmäla oss, arga hundar kommer att bita oss ...

- Nä, jag skiter i det! Jag klär på mig och åker hem.
- Du stannar, övertalar jag mig själv. Du har ju sett fram emot det här i flera veckor. Du kan inte ge upp. Vågar Gabriella, så vågar du!
- Jamen, Gabriella är mycket yngre ... och snyggare! Det funkar bättre för henne.
- Inbilla dig inte för ett ögonblick att du inte blir avslöjad. Åk hem!!
- Men även om jag blir avslöjad, så kommer ju ingen att känna igen mig.

Varför är jag rädd?

Wadköping

Jag är trött när jag vaknar. Jag har pratat med mig själv hela natten. En nervös frukost, sen kommer Gabriellas Sara. Och hon kan snacka... Nervositeten är som bortblåst

- Ät upp, vi måste sminka nu om vi ska hinna!

Vi blir fem. Sara Leon ska också med ... och Nelly. Sara Leon är något äldre än jag och Nelly över 75. Plötslig rör sig pratet om att Sara vill till Kajsa Wargs hus i Wadköping. MITT I ÖREBRO!!! Jag hör mig själv samtycka.

- Vi tar min hyrbil.

Vi stiger ur bilen utanför Wadköping. Solen skiner, fullt av folk, pensionärer, barn, förälskade par, ankor ... Folk tittar!! Vi är avslöjade redan innan vi hunnit fram till första huset. Jag blir inte upprörd. Går och pratar med Sara Leon. Vi genar över en bakgård. Där ligger ett kafé(!) Fullt med folk. Alla tittar. Vi skrattar åt folks nyfikenhet. JAG SKRATTAR!? Jag önskar inte sjunka genom jorden. Det är inte ens obehagligt. Hos keramikern dyker lilla Anna blygt upp och frågar.

- Varför har du mjölkmustach? Jag lånar en spegel. Jominsann, en vit rand längs överläppen. På med puder.
- Är det bättre nu?
- Nä!

Vad vet ungar om make up? Ingenting, men om det är det enda Anna tycker är konstigt med mig, så skall jag fixa mustaschen. Anna blir nöjd och vi dröjer oss kvar länge hos keramikern.

Girl Power

Jag går ensam ut ur huset. Ett medelålders par passerar. Mannen glor på mig. Viskar något till frun som kastar en snabb blick. Mannen vänder sig om igen och glor. Paret stannar 20 meter bort. Mannen fumlar med nåt i höjd med byxlinningen. Sara FF, Sara, Gabriella och Nelly kommer ut och vi börjar gå mot paret. Mannen vänder sig om mot oss.

- Han har en kamera på magen, säger jag halvhögt.

Frun tar två steg bort från mannen. Han tittar oskyldigt upp i luften ... OCH KNÄPPER EN BILD!!! Gud, va löjligt! Vi stannar.

- Vill du inte ha en riktig bild istället, frågar jag. Mannen rodnar över hela kroppen. Frun ser orolig ut. Tänker kanske på hans blodtryck.
- Som ett minne från Wadköping, säger jag och ler.

Vi radar upp oss. Alla ler. Mannen tvekar, tittar osäkert på sin fru, siktar och knäpper. Han är fortfarande röd i ansiktet, men ler generat. Girl power?

Man borde göra en enkät. Vad glor du på? ... eller snarare; Vad tror du att du glor på? Slår vad om att ingen skulle gissa på att vi är ett gäng respekterade medborgare med fruar och barn därhemma.
På väg tillbaka till bilen flirtar vi med några unga tjejer. Dom skrattar halvhysteriskt och flirtar tillbaka. När jag vänder mig om står dom kvar och tittar efter oss.

Örebro City

Nu ska hela gänget in till City! Till gågatan. Vi hittar parkeringsplats på en parallellgata och ger oss iväg. Massor med folk. Vi märks knappt. Ingen bryr sig. Ingen ser arg ut. Vi går in på MAX. Dom säljer trendiga damkläder. Ska jag våga handla nåt. Expediterna hälsar vänligt. Några kunder tittar. Hittar en snygg kakhikjol i fel storlek.

- Finns den som 42:a?
- Jag ska kolla, säger expediten och kommer tillbaka nästan innan hon gett sig av.

Sara provar en svart kritstrecksrandig kjol.

- Den här skulle klä dig, säger hon och ger den till mig. Gud! Ska jag prova damkläder i en damklädesaffär klädd i damkläder?
- När annars, svara jag mig själv och går in i båset.

Jag mannekängar för gänget som tycker den klär mig. Jag betalar och expediten ler sitt vackraste leende. Så här har Claes aldrig blivit behandlad när han smygköpt kläder till "sin fru". Jag känner mig som VIP-kund och personalen önskar oss "välkomna tillbaka". Det ligger en restaurang i varuhuset tvärs över gatan. Vi går in. Folk tittar på oss, vi tittar på folk. Vi hittar restaurangen. Nelly bjuder laget runt på mackor. Servitrisen tar bilder med Sara Leons kamera. Gud, vad vi har roligt!
Toalett!

- Gå inte in på herrarnas, dom blir så generade, säger Gabriella.
- Tjejer tål mer än killar, säger Sara övertygande.

Det är en unisextoalett. På vägen dit får vi en applåd från vänster. Jag väntar i förrummet. En kille kommer in.

- Är det upptaget, frågar han.
- Blir snart ledigt, svarar jag.

Killen spärrar upp ögonen och försvinner ut. Ny applåd på vägen tillbaka. Jag tar det som en komplimang och ler uppskattande. Tillbaka vid bordet ser jag fem tonårstjejer som smygtittar. Jag börjar flirta med en av dem. Tjejerna fnissar och flirtar tillbaka. Kan man ragga brudar i tjejkläder? Dom vinkar när vi går. Jag älskar dom! Och för första gången slår det mig att jag börjar tycka om Sara, mitt alter ego som jag hatat större delen av mitt liv. Varför har jag inte släppt ut henne tidigare? Mitt självförtroende är i topp när vi återvänder till Porla.

Charlotta von Mahlsdorf

Klockan tre hälsar vi på hemma hos Charlotta von Mahlsdorf i hennes museum. (Jo, hon bor på museet). Och vilket museum! En sådan kulturskatt hon samlat på sig. Dessutom är Charlotta en underbar människa med ett fasansfullt förflutet i krigets Tyskland och efterkrigstidens Östtyskland. Hur tung och hur orättvis vi än kan tycka att vår egen situation är, så är det ändå bara en viskning mot vad hon gått genom.

På kvällen

ser vi en film om transsexuella män och kvinnor i USA. Jämfört med dagens upplevelser förvandlas en förmodligen bra film med efterföljande diskussion till något ganska avlägset. Jag lider med personerna, men känner ingen samhörighet. Jag känner mig inte som en kvinna i en mans kropp. Dom vill vara kvinnor eller män. Antingen eller. Jag är både och ... och ibland inget dera. Och Sara är mitt kvinnliga jag.

Mina funderingar är mer av typen; Var fanns mitt manliga jag, när Sara var i Örebro? Måste jag förneka min manliga sida varje gång Sara vill ut? Jag tänkte aldrig på om jag var man eller kvinna i Örebro. Tanken slog mig aldrig ens. Jag var Sara. Men även när jag är klädd som Sara finns mitt manliga jag någonstans inom mig och undrar vad Sara håller på med! Jag talar med min vanliga röst och många av gesterna tillhör förmodligen mitt manliga jag. Sara finns inom mig hela tiden och jag behöver henne, precis som jag behöver mitt manliga jag.

Söndag

Till frukost har flera av mina nya vänner bytt om. Vänkretsen fylls på. Annat hår, andra kläder, andra rörelser. Känner knappt igen dem. Jag har inget ombyte med och skall köra hem som Sara. Har aldrig förut varit Sara längre än högst en dag. Nu är jag inne på min tredje och jag önskar att det aldrig skall ta slut. Jag har blivit stark genom mina vänner i föreningen. Inte minst genom de hustrur och partners som är med på träffen. Att träffa och prata om ditt och datt med andra kvinnor än min egen hustru och som tycker det är OK med transvestiter är något alldeles nytt för mig. Dom kommer med tips och goda råd i en aldrig sinande ström. Och att bli sminkad av Sara var en kick jag sent ska glömma. Det känns som om dom bryr sig! Dom är viktiga! Bara att jämföra nagellack med en annan kvinna är en upplevelse.

Marieberg

Tiden går fort när man... Jag måste äta och tanka hyrbilen innan jag kör hem. Gabriella, Sara och jag är kvar till sist. Sara har lovat sminka mig idag igen så att min hustru kan få se hur jag såg ut i Örebro.
- Vi hinner en kort tur till Marieberg. säger Sara, där finns både affärer, bensin och en restaurang. Jag kommer iväg först. Då hinner jag tanka innan dom kommer. Svänger in på Statoilmacken och kör fram till pumpen. Ser mig omkring. Fullt med ungdomar vid busshållplatsen 20 meter bort. Tre bilar håller på och tankar. En Volvo 850 med tre ungar i baksätet står närmast. Ett av barnen tittar på mig. Har hon upptäckt nåt? En bil med ett medelålders par kör upp bakom mig. Nu börjar det kännas oroligt i magen igen. Vad är detta? Det gick ju så bra i Örebro i går. Varför lyckas jag inte ta mig ur bilen? Jag lägger i en växel och kör undan.

- Fegis, skriker jag till mig själv och bankar i ratten. Vart tog den rationella, logiskt tänkande Sara vägen? Jag bär mig ju åt som ett våpigt frunt... Är jag tillbaka igen där jag började? Efter en halv evighet. (minst två minuter) kommer Gabriella och Sara.

- Har du tankat? Jag skäms.
- Vi ska bara parkera bilen så kommer vi, säger Gabriella.

Jag kör fram till första pumpen. Stiger ur utan att tveka. Gabriella och Sara sitter kvar i sin bil 20 meter bort. När jag slår in koden på tankkortet kör en bil upp bredvid mig. Föraren lägger inte ens märke till mig. Han nästan knuffar till mig när han passerar för att öppna tanklocket. En bil ställer sig bakom min. Kvinnan som kör kommer upp bakom mig vid automaten. Hon nickar vänligt och kommenterar min kjol. Ungdomarna vid busshållplatsen reagerar inte alls. Gabriella och Sara kommer fram och vi småpratar medan tanken fylls. Jag är på bättringsvägen, men självförtroendet har fått sig en rejäl törn. Jag var ju helt övertygad att jag skulle klara det. För femtioelfte gången den här helgen fattar jag ingenting.

Vi åker med min bil fram till köpcentrat, parkerar och går in. Jag njuter. Samma underbara känsla som i Örebro. Vi hittar en restaurang. Kocken tar upp vår beställning utan att ändra en min. Tjejen i kassan behandlar oss som alla andra kunder. (Varför skulle hon inte göra det förresten?) En ganska fet herre med fru säger "hej" och ler med hela ansiktet. Jag svarar med ett lika ljudligt "hej" och vi sätter oss vid ett fönsterbord. Ve och fasa!! Två bord bort sitter ett gäng svartmuskiga män, unga kvinnor, barnvagnar och mycket små barn. Alla vänder sig om. En efter en. Vad ska hända nu? Jag ler tappert och försöker se obesvärad ut. Ett litet barn, som just lärt sig gå, närmar sig oss. Vi vinkar till barnet och skrattar. Barnet skrattar. Alla skrattar! En kille som satt med ryggen mot oss när vi kom, sätter sig bredvid sin fru så att han kan se oss bättre.

Vi äter klart och tar en promenad i varuhuset. Tittar på lite kläder. Tar rulltrappan upp till H&M. Undrar hur det skulle kännas att prova herrkläder som Sara? Expediten i sminkavdelningen tycker att jag ska prova lite läppglans. Jag testar, tittar i spegeln, tackar för tipset och köper en tub. Stängningsdags och vi går ut. Innan vi skiljs åt står vi kvar utanför huvudingången. Vi pratar om helgen och tittar på folks reaktioner när dom ser oss. Det har börjat bli lite förutsägbart. Killar tittar mer än tjejer. Jag slår vad med Sara om att en viss kille kommer att vända sig om en gång till innan han når skylten en bit längre bort. Jag vinner! Gapskratt! Nu är jag tuff igen! Vi skiljs åt med löfte om att ses snart igen.

Jag kör ensam söderut. CD:n går på full volym. Ringer hem när jag passerar Jönköping. Helgen har varit underbar. Jag har aldrig upplevt nåt liknande. Tänk att man kan ha så kul som transvestit. Sara har skaffat sig egna upplevelser och minnen. Träffat egna vänner som känner och respekterar henne. Har till och med lämnat ut telefonnummer och mitt riktiga namn till människor jag aldrig sett förut. Sara lever!

Tack FPE-S för uppmuntran och trygghet.
Tack Sara Leon, Sara och Gabriella.
Tack alla!
PS. Jag var tvungen att skriva ner helgens upplevelser på papper så fort jag kommit hem. Annars hade jag förmodligen trott att alltsammans var en osannolik dröm. DS

Kontakta oss

Fyll i namn, e-post samt ditt meddelande och skicka sedan formuläret så kontaktar vi dig inom kort.