Symboliskt våld mot transvestiter – 5 - Diskussion

Av Kristina Nordqvist, mailadress: antigone@swipnet.se

5 Diskussion

Det tankesystem som ligger bakom våldet mot transvestiter har som grund den patriarkala maktordningen. De slags habitus som dessa tankar är förankrade i utgörs främst av tydliga gränser och idéer om vad en man och en kvinna är och inte är. Det symboliska värdet av kvinnans femininitet har bestämts och bestäms fortfarande i många samhällen av den attraktion hon (inte minst på äktenskapsmarknaden) kan utöva på män. Femininitet är ett symboliskt kapital även för postmoderna kvinnor. Polariteten och relativiteten mellan de två könen utgör ett naturaliserat förhållande i människors tankevärld, liksom de tecken som hör till kvinnan och de som hör till mannen. Eftersom det maskulina kapitalet är överordnat det kvinnliga, är också de feminina tecknen, dvs de yttre attribut som kännetecknar en kvinna, mindre värda. De är framförallt sexualiserande attribut: högklackat, kjol, läppstift. Kvinnan är på det viset märkt som det sexuella kapitalet åt mannen. När transvestiten bär detta kapital blir han ett presumtivt sexuellt objekt för män. Att vara sexuellt objekt för män utan att vara en "riktig" kvinna är ett bedrägeri eftersom mannens när han besitter kvinnans kapital paradoxalt nog inte duger - han kan inte föda barn. Han förlorar även sitt virila kapital, vilket står som en paradox till det faktum att han är biologisk man, något som gör honom till en könsdesertör, en förrädare av manligheten och maktordningen. Transvestiter avslöjar således det faktum att könskonstruktionerna är teater. Den maskulinitet som antas vara så självklar ifrågasätts därmed och hela den patriarkala maktordningen hotas. Sådan könsöverträdelse ifrågasätts även av kvinnor eftersom de är underkastade den manliga maktordningen och beroende av värdet i både det feminina och maskulina kapitalet. Värdet av det specifikt feminina utgörs av att äga vad mannen inte äger (i många kulturer det enda man kan äga som kvinna). En transvestit, som deserterar från den manliga domänen och ger sig in på den kvinnliga, betraktas av sin hustru som en inkräktare på hennes domäner, eftersom han där vill vara med och dela på hennes symboliska kapital.

Den vetenskapliga diskursen legitimerar också det symboliska våldet. I den senaste svenska forskningen är det Sam Larsson som har doxa; transvestiter är störda och har två jag. Forskningen stigmatiserar transvestiter och genom transvestiternas omedvetna övertagande av doxa följder skam och skuld. Skam och skuld för vad man är vävs också samman med sexuella fantasier och bekräftar åter att man är "fel". Forskarna problematiserar detta att transvestiter känner sexuell lust då de klär om, men om kvinnor känner sexuell lust av sexiga kläder eller om deras män gör det när kvinnorna bär dessa kläder anses det naturligt och skulle aldrig utgöra forskningsmaterial. Detta problematiserande av transvestismen som "fetisch" visar att transvestism som sexuellt kapital anses betydligt mindre värt än många andra slags sexuella kapital, vilket naturligtvis beror på att transvestiten och hans sexualitet - till skillnad från kvinnan och hennes sexualitet - inte är värd något som symboliskt kapital för heterosexuella män. Forskning som problematiserar transvestiters sexualitet i det att den utgår ifrån att transvestiter måste förklaras handlar således inte om att hjälpa transvestiter mot diskriminering utan om att skapa nya fördomar och vanföreställningar. "Det andra jaget" som postulat har heller inga bevisgrunder utan bygger på antaganden baserade på intervjuer som tolkats utifrån psykodynamisk teoribildning. Teorin förankras helt i den distinktion som görs inom alla fält och praktiker mellan femininitet och maskulinitet och utgör desperata försök att hålla individens maskulinitet obefläckad genom att man talar om personligheten på samma sätt som man gjorde under 1800-talet när man uppfann Jekyll och Hyde. Tanken hos forskarna finner sin kongruens hos gruppen, vilken lever i en ond tro där deras manliga habitus kräver att de måste agera enligt två bestämda roller som står i motsatsförhållande till varandra, tala om sitt alter ego i tredje person, använda proteser och ta ett feminint namn med tillhörande pronomen för att avskilja det maskulina från den feminina. Teorin om ett tredje kön vidare utgör en flyktmöjlighet för att slippa se med vilken bräcklighet det maskulina tar spjärn mot det feminina i sin kamp för dominansen. De som vanhelgar manligheten med sin femininitet kan då kategoriseras som ett annat kön så att inte manligheten kontamineras av femininitet.