The Scandinavian Trannietour En nordisk resa tillsammans med Helene Chantal 29 juni - 6 juli, 2000

  Klicka på bilderna om du vil se en förstoring

Vi transor har under en alltför lång tid "skyddat" omgivningen från vår existens. Folk har under flera år sett kvinnor i manskläder utan att ta nämnvärt illa upp. Det är på tiden att man börjar vänja sig vid att män i kvinnokläder inte bara är ett underhållande inslag på bio och showscener... Från att före maj-98 anse det som fullständigt otänkbart att visa mig utomhus i dagsljus som kvinna, ser jag idag bara ett hinder. Jag vill inte bli "igenkänd"! Folk får gärna "avslöja mig" och titta precis hur mycket dom vill. Det är ett fenomen alla, som avviker från "den grå massan" råkar ut för och det stör mig inte längre. Kändisar, handikappade, invandrare, väldigt långa eller korta människor, snygga killar och tjejer, transvestiter... man tittar och pekar, tisslar och tasslar. Att bli betraktad är inget farligt och det ligger heller inget hot i att bli avslöjad som en man i kvinnokläder. Däremot kan det ligga ett visst mått av obehag i att vara föremål för mångas uppmärksamhet. För transor gäller samma sak som för kändisar. Vi blir bedömda efter hur vi uppträder, vad vi säger och vad vi gör. Vårt kroppsspråk talar om hur vi ser på oss själva. Därför måste vi träna på och vänja oss vid att bli betraktade. För att undgå att bli igenkänd tränar jag överallt utom i min hemstad. Allt vi gör går ju ut på att "tänja gränser" och jag har länge varit nyfiken på hur fullständigt oförberedda människor reagerar när dom tvingas tillbringa en längre tid tillsammans med en man i kvinnokläder på t.ex en buss eller ett tåg. Idén formades sig till en skandinavisk rundresa.

Torsdag 29 juni 2000 klockan 10.00 stiger Sara ombord på X2000 till Göteborg för att därifrån ge sig ut på "The Scandinavian TrannieTour" tillsammans med Heléne Chantal. Taxin hämtar oss klockan 06.10 eftersom Säfflebussen till Oslo avgår 20 minuter senare. Chauffören prickar av Heléne och Sara på bokningslistan när vi betalar. Vi tar var sitt eget dubbelsäte och försöker sova för att kompensera den sena kvällen och den tidiga avgången. Stationen i Oslo ligger tvärs över gatan från busstationen och tåget mot Gjövik avgår om två timmar. Vi köper två "enkla" i biljettkassan, hyr en bagagebox för väskorna och beger oss upp på Karl Johan. I en gatukorsning står en norrman och demonstrerar mot någonting. Vi blir inte kloka på riktigt vad. Det rör sig om cyklar eller atomkärnkraft eller nåt, och vi köper i ren sympati varsin badge. "Svensker er så søte" står det på min och "Jeg er lille och sød" står det på Helénes. Innan tåget ska gå köper vi mackor och CocaCola av en leende norska och tåget mot Gjövik visar sig bli en ren nostalgitripp. Det är bara konduktören som avslöjar att vi inte förflyttats till 50-talet. Gamla fina vagnar som snirklar sig fram längs en naturskön krokig bana med luftledningar monterade på trästolpar. Solen skiner, varje rälsskarv känns i hela tåget och toaletterna öppnar inte förrän fem stationer från Oslo, av hygieniska skäl(!) Passagerarna går av vid varje station för att röka och när konduktören visslar skyndar sig alla om bord igen. Vi käkar våra medhavda mackor, fotograferar, fnissar och stortrivs.   Festen i Kapp Marion Arntzen möter på stationen och vi åker genom det vackra kuperade landskapet till Sivilförsvarets skola i Kapp där vi ska bo. Första klass på rummen och en utsikt över sjön "Mjösa" som heter duga. Klockan 16 är våra kroppar duschade och nypudrade och Harald hämtar oss med minibussen. Vi är 26 personer varav 17 transor, några fruar, några väninnor och en fotograf som vill lära känna oss för att i framtiden göra en fotoutställning om transor. Solen går i moln och Harald bjuder till bords inomhus. Vi känner Pia, Jeanette, Kaja, Aina och några till sedan tidigare och sorlet övergår snabbt i stoj och skratt. Och hela tiden hämtar vi mer mat och vin i köket. Lagom till kaffet hamnar vi ute i trädgården igen och Trine, en norsk FF som är i Kapp med sin engelska "Sara" tycker jag har en fin sommarklänning. - Tack, vill du prova den, svarar jag i ett försök att vara spirituell och inom två minuter sitter den på en betydligt kvinnligare kropp... Och jag är klädd i en ljusgrå boutiquekjol med vit topp. Heléne känner sig inte riktigt kry och drar sig tillbaka vid tolvsnåret. Vi andra fortsätter i den ljusa sommarnatten, utan större framgång att försöka tömma kylen på resterande mat och dryck. Jorun (FF) sjunger förödande vackert och Anita (FF) gör en perfekt imitation av de norska barnens favoriter; tandtrollen "Baktus & Karis". Vi skrattar så vi gråter tills solen som aldrig riktigt gått ner börjar gå upp igen.   Söndagkväll hos Pia Frukost utomhus i strålande solsken. Några tjejer på ridläger får veta allt om transvestism och sen latar vi oss hela dagen med promenad utmed stranden och ner i hamnen. Pia, violinisten i Båstad bjuder in Heléne och mig att övernatta hos henne i Oslo och vid åttatiden liftar vi med Aina till deras hem utanför Oslo. Vi tas generöst emot av hustru Tone och tvååriga charmtrollet Hanne och sen blir det festmåltid igen(!) Vi pratar och dricker vin till fram på småtimmarna.   Måndag hos Pia Heléne, som drabbats av något influensaaktigt mår riktigt dåligt och vi tar tacksamt emot erbjudandet att stanna en natt till. Det är en varm dag och lilla Hanne håller Pia och mig sysselsatta. En granne kommer över på middag. Alla i Pias närhet känner till hennes läggning. Hon har förklarat för grannar, vänner och dagisfröknar vad det är frågan om och Pia berättar att det varit enbart positiva reaktioner överallt. Många frågor men inga problem någonstans.   Tisdag på Jahren Gård Pia kör oss till stationen i Oslo, där vi tar tåget till Larvik. Tror vi! I Drammen meddelar nämligen konduktören att tåget, pga banarbete inte går längre och att det blir buss resten av resan. Utanför stationen står det en buss och väntar. EN buss för 150 passagerare! Konduktören uppmanar oss att stiga ombord, men när jag påpekar att vi vill ha sittplats så avslöjar han att vi kan ta bussen "där borta" till Larvik med byte i Sandefjord. Två timmar försenade möts vi av Per Halvor i Larvik. - Kände ni igen mig? frågar han aningen besviket när vi vinkat till honom. - Inte dig, men bilen! Vi såg ju Kajas silvergråa BMW i Kapp, men utan den hade vi förmodligen inte känt igen honom. Det är märkligt vilken skillnad peruk och lite kläder gör. Vi klär om på parkeringsplatsen och åker ner till en servering vid hamnen. Där stöter vi ihop med ett trevligt sällskap som Per Halvor känner sedan tidigare. Vi pratar om allt möjligt och konversationen kommer in på vad vi ska göra dagen därpå. - Kan ni inte titta in i affären där vi jobbar, föreslår Gunn Eiril som jobbar som biträde i affären. - Och handla något för att se hur dom andra reagerar, fnissar Kjell. Vi skrattar och samtalet slutar med att Gunn Eiril erbjuder oss att jobba i affären nästa dag. Det är en nyöppnad färg och järnhandel mitt i stan. Killarna är klädda i snickarjeans och rutig skjorta, tjejerna i piratbyxor och rosa top. Jag lovar komma om hon fixar kläder. - Avgjort, säger hon och ler, vi öppnar klockan nio. Innan jag somnar plöjer jag igenom högen av tidningsintervjuer med "transebonden" från Larvik! Det är bilder på bonden Per Halvor, bredbent med armarna i kors framför traktorn och Kaja förföriskt leende i kortkort och högklackade sandaletter.   Onsdag i Larvik Per Halvor bjuder på frukost med utsikt i deras "hytte" ytterst på en klippa mot Oslofjorden. Det är solsken och spegelblankt. Det enda som avbryter måsarna är några fritidsbåtar som glatt vinkande passerar alldeles nedanför klipporna. Och en jättehelikopter som övar ytbärgning en bit bort. Klockan 13.00 stiger vi in i affären och frågar efter en tvålitersburk nagellack och nya mascarapenslar. Gunn Eiril får syn på oss (hör oss) och hälsar oss välkomna. - Ska du göra det, frågar hon med förhoppningsfull blick. - Klart jag ska! Har du kläderna, frågar jag provocerande. - Vänta ett ögonblick, säger hon och en kvart senare är jag ombytt, ny-sminkad och klar att börja jobba! Jobba? Jag har inte ägnat en tanke åt vad jag kan tänkas göra i affären. Jag kan ju inte ens räkna på norska. Heléne beslutar sig för en shoppingtur på stan och jag tar en rundvandring i affären för att försöka få ett grepp om vad som finns... och var. En herre i rullstol kör in genom dörren. - Har ni stålfjädrar? - Goddag, säger jag medan jag försöker påminna mig om jag sett stålfjädrar någonstans. - Hur stor ska den vara? Gunn Eiril tar över, men nu ringer telefonen istället. - Sara, det ringer, säger hon uppfodrande. - Larvik, Järn och Färgcenter, säger jag så morskt jag kan följt av ett snabbt " Förlåt?" eftersom jag inte begriper ett ord av vad karlen i andra änden säger. Det visar sig att han är chef för "den andra affären" och vill tala med min chef. Jag skriver snabbt ner vad han vill på ett papper och rusar genom lokalen till chefens kontor. Jag knackar på. Han sitter i telefon så jag trippar försiktigt in, lägger lappen på hans bord och niger lätt när han tittar på mig. Han gör tummen upp och skrattar! 10 minuter senare är det dags igen. jag hittar ingen papper, så denna gång får han meddelandet på ett Melittafilter. Gunn Eiril vill att vi skyltar upp ett stort bord med badgrejor, så jag lånar en cykel och hämtar sand, tång, snäckor och soltorkade pinnar på stranden att dekorera med. - Sara det ringer! - Har ni varmluftpistoler? - Har ni grå färg? Det är en helt otrolig känsla att tillhöra ett företag och ha jobbarkompisar. Jag känner mig accepterad och det känns naturligt att befinna mig där och göra någon form av nytta. Och det roligaste av allt är att ingen tycks ifrågasätta min närvaro. Ingen ifrågasätter någonting!!! Jo, en... Chefen berättar efteråt att en kund frågat honom om jag var man eller kvinna. - Det är en transvetstit, hade han svarat. Skandinaviens bäste dekoratör, hade han sagt och kunden hade tittat en gång till på mig med något imponerat i blicken. Framåt eftermiddagen kommer Heléne tillbaka och vi avslutar dekorationsarbetet tillsammans. När jag lämnar affären står det Sara 13-19 på arbetschemat för onsdagen. Torsdag, fredag och lördag står det F E R I E med stora bokstäver efter mitt namn. Per Halvor kommer och hämtar oss och hans mamma bjuder på nyplockade jordgubbar. Vi snackar, skrattar och tittar på bandade TV-intervjuer med Kaja. Han är mycket bra! På kvällen kör han oss in till Larvik och Peter Wessel, nöjesbåten till Frederikshavn. På landgången står det en uniformerad man som vill titta på våra biljetter. Heléne Chantal Bookno: Cp 177K Cabin 6149A står det på den ena och Sara Lund Bookno: Cp177K Cabin 6149B på den andra. Plus ett "K" för kvinna! Han prickar av oss på sin lista, ler välkomnande och lämnar tillbaka alltihop med en lätt bugning och en önskan om en trevlig resa! Vi går direkt till hytten för att installera oss och klä om för middagen. Dämpat sorl och en belevad hovmästarinna möter oss i dörren till "Admiralen", skeppets á la Cartematsal på åttonde deck. - Fönsterbord för två, säger Heléne. En äldre herre dyker upp och presenterar sig som vår servitör. Vi beställer in var sin öl, varmrätt med vin och ostbricka till dessert. Vi smuttar på ölen och njuter av utsikten över havet och de övriga gästerna. Några herrar lite längre bort tittar förstås på två ensamma blondiner, men sällskapet som vi passerade när vi kom har redan fått annat att prata om. Och vi kan inte avgöra om två tjejer som går förbi tittar på oss eller på utsikten. Dom ändrar inte en min! Vi skålar med varandra, njuter av maten och tycker att livet känns väldigt rättvist. Servitören får ordentligt med dricks och en extra eloge för sin perfekta hantering av situationen. Han rodnar lätt och vi lämnar restaurangen sist av alla. I nattklubben är det betydligt glesare. Ett band spelar och två - tre par vinglar omkring på dansgolvet. Vi beställer typiska tjejdrinkar som är så sötsliskiga att vi börjar skratta efter första "zippen". En tjej kommer fram och pratar lite. En medelålders dam inviterar oss till sitt sällskap. Det är sju norrmän som "turar" fram och tillbaka med det uttalade syftet att bli så fulla som möjligt. Dom lycka väldigt bra i sitt uppsåt och är väldigt ointressanta så Heléne och jag ursäktar oss snabbt och drar oss tillbaka för natten.   Torsdag i Frederikshavn Det är disigt i Fredrikshavn. Flickan i receptionen på SAS-Hotellet låter oss använda deras bagagerum och snart sitter vi på tåget till Skagen där vi äter "morgenmad" på ett mysig litet pensionat. Det är rea i alla affärer och vi ger oss ut på kombinerad prommenad och shoppingrunda. Vi tittar, känner och provar överallt. Heléne ger upp och går ut på gatan när jag börjar prova kläder till min "bror". Ser rätt fräckt ut med bröst under kavajen, skjortan och tröjan(!) Min "bror" blev glad för presenterna men tröjan, som satt perfekt på Sara blev märkligt nog ett nummer för liten för min "bror". Om jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att vi är två olika personer... Tillbaka i Frederikshavn köper vi så mycket vin vi orkar bära och drar oss ner mot hamnen. Katamaranen till Göteborg är fullbokad, men damen i biljettkassan uppmanar oss ändå att "chansa". Även här bokas vi in som Sara Lund och Heléne Chantal utan kommentarer. Och med "K" för kvinna. Ombord på "Catten" visar Heléne mig på två kvinnor en bit bort som tittade väldigt mycket på mig nyss, när jag gick till toaletten. Jag slår mig ner hos dom och frågar vad dom tror att dom ser. - Vi har förstått att du är en man ... väl? ... men är din kompis också en man, frågar dom försiktigt, rädda för att göra bort sig. Kvinnorna tycker vi är modiga, snyggt klädda och verkar ha roligt. Sen pratar vi resten av resan och skiljs inte förrän på terminalen i Göteborg. Vi tar en taxi hem till Heléne, öppnar en flaska vin och börjar sortera kvitton. Det visar sig att tack vare våra många vänner har veckan inte kostat mer än en weekend på hotell i Båstad. Vi är båda mycket nöjda med resan, upplevelserna och framförallt bemötandet. Det är en härlig känsla att kunna röra sig fritt som kvinna överallt och bli behandlad med respekt. Jag har naturligtvis ingen aning om vad folk som ser oss tycker och tänker, men om det är något negativt, så är har i alla fall inte vi märkt något av detta. Visst har folk titta på oss (mig), men aldrig ovänligt. Och vi har hela tiden fått samma (ibland till och med bättre) service och mottagande som om vi rest som bröder.   Fredag kväll tar jag tåget till Malmö och 22.35 hämtar min hustru mig på stationen. 23.00 är jag man igen och kramar om min fantastiska underbara hustru som låter mig uppleva allt detta!!   Tack Kaja,Aina,Marion, Pia, Tone, Hanne, Jeanette, "chefen" i järnaffären och alla ni andra för att ni finns! Och tack Heléne, min goa reskompis som gjort denna upplevelse möjlig.

Tillbaka till Upplevelser