Shopping med Sara
Tisdag 21 juli 1998. Min andra upplevelse ute bland folk i dagsljus
  
Jag befinner mig i Stockholm hemma hos Sara Leon.
Huset sover fortfarande när jag vaknar. Går ner i köket och provar den elektriska hårborttagnings-tortyrmaskin. Det är rea i stan så vi skall ut och shoppa med Gabriella Androgyni. Det gäller att vara fin på armar och ben. 

Gabriella vaknar när jag ringer henne. Om tidigast om två timmar kan hon vara klar.
- Två timmar!! Plus en dryg halvtimma med tåg till city. Då är ju klockan över ett, innan vi är på "g".
- Skynda dig och ring tillbaka så fort du är klar, så bjuder jag på frukost, lovar jag.
Vad ska jag ha på mig? ... hur ska jag sminka mig? ... vilka strumpor passar? ... och vilka skor? Till råga på allt har det plötsligt blivit högsommar och jag har inget svalt med mig. Klockan tolv ringer Gabriella och är klar! Det är inte vi. På med den gråa dräkten och lite lätt smink. Sara Leon är klar i samma ögonblick och så bär det iväg.
Gabriella har väntat i tio minuter när vi hämtar henne utanför SAS-hotellet vid Centralen och klockan två(!) parkerar vi bilen i P-huset långt nere under Åhlens. Jag är som vanligt jättekaxig så länge jag är tillsammans med mina tjejkompisar, men jag blir knäsvag om dom, bara för en sekund, försvinner ur sikte. Jag beundrar Gabriella som ensam åker tunnelbana kors och tvärs under Stockholm.
Ut ur varuhuset och bort mot Hamngatan. Det där med frukost kan vi glömma - det får bli lunch! Tre baguetter och CocaCola på serveringen vid torget inne i Gallerian.
Vi blir förmodligen dagens samtalsämnet för tre äldre damer ett par bord bort, men dom ger sig tyvär av innan vi hinner prata med dom. Skulle vara kul att höra vad dom tror att dom har sett. Nu skall vi ha tag på Annette Hall som lovat komma ner och ta lite bilder när vi shoppar.
Det finns två telefonautomater för telefonkort. Mitt manliga jag klarar obehindrat av både dator och tvättmaskin.
Som Sara klarar jag att få kopplingston efter sjunde försöket. Det där med "kvinnor kan" gäller nog inte transvestiter. Vi skrattar och damen som väntar på sin tur ler överseende. Hos Guldfynd möts vi av Helina. En mörkhyad skönhet från Liberia som ger oss bästa möjliga service. Jag ber att få se på en ring och hon visar mig till HERRAVDELNINGEN!!! Anej, skulle Sara gå omkring med herrsmycken! Vad skulle folk tro?
- Och gärna nåt med en sten i, påpekar jag.
Helina fattar direkt och kontrar med en vacker sak för 1.675:- som hon tycker jag skall unna mig själv. Hon har naturligtvis rätt... men inte just nu. Helina är en förödande säljare. Jag får komplimanger för mitt sätt att gå och vips har jag köpt en ring, en brosch, två örhängen och ett armband. När jag ska betala med mitt Eurocard vill hon se leg.
- Varför de? Du kommer ändå inte att känna igen mig, svarar jag.
Helina skriker rakt ut när hon får se mitt tunnhåriga och skäggprydda körkortsfoto.
- Är det verkligen du? Jo, nu ser jag... Det var det väääärsta jag varit med om! När vi ska gå pekar hon på mina bröst och frågar
- Är dom äkta?
- Följ med ut på lagret så ska jag visa dig, svarar jag.
En annan expedit påpekar att "kunder får inte vistas på lagret".
- Inte ens för att jämföra bröststorlek? försöker jag.
Helina vill se. Jag öppnar blusen och innan jag vet ordet av har hon tafsat på båda mina siliconbröst. Sådana är dom i Liberia!
- Mina är mjukare, påstår hon utan att ställa upp till bevis.
- Men jag har fler, kontrar jag snabbt. Jag har två till hemma.
Vi berättar kortfattat för en allt nyfiknare Helina vad transvestiter är för något och att det är min fru som lärt mig gå. När vi lämnar affären kan hon till och med tänka sig att leva ihop med en transvestit. Annette har dykt upp och fotograferar flitigt.
Anette och Sara Leon märker inte att Gabriella och jag stannar utanför Optiker Tollare. Jag ska bättra på mitt utseende med ett par glasögon.
Återigen är det en mycket mycket snygg och trevlig expedit som tar hand om oss. Varför blir jag aldrig expedierad av sådana som kille? Skall det kallas jämlikhet?
Jodå, hon förstår att vi är transvestiter, men hon har aldrig träffat eller pratat med någon förut.
- Vilken båge passar till mig, frågar jag och snurrar runt.
Hon tar en snabbtitt uppifrån och ner och plockar fram tre förslag. Tredje paret är toppen. Och 40% rabatt dessutom! Det blir affär och dom fixar oslipade glas medan vi väntar. Jag betalar återigen med mitt Eurocard. Jag visar mitt körkort och hon bryter ihop. Måste vara nån epidemi som drabbat Stockholm lokalt kring Sergels torg!
Skratt och prat om transvestiter här också. Även hon kan tänka sig att leva ihop med en transvestit.
- Sa hon verkligen det? frågar Gabriella intresserat när vi lämnar affären.
 Påhejad av Gabriella vill jag köpa en vrålkort röd klänning. Eller åtminstone prova en. Jag finner en jättesnygg men tyvärr i för liten storlek.
Gabriella hittar en svart solklänning åt Sara Leon. Hon provar och provar och... bestämmer sig för att behålla den på.
Det ser enormt komiskt ut när expediten måste krypa runt henne för att plocka bort alla larmknappar ur klänningen.
Medan Sara betalar smiter Gabriella och jag i förväg in på Joy. Jag letar efter den "lilla röda". Large är största storleken och det räcker inte. Hittar en grå kjol i nästan samma tyg och mönster som dräkten jag har på mig. Jag använder normalt storlek 42 i kjol, men tänker prova en storlek mindre. Hoppet är som bekant det sista som överger människan. Den passar, dagen är räddad! Men vad är det här? Antingen sitter blixtlåset eller gångvecket fel!
- Hur är detta tänkt att fungera, frågar jag tjejerna vid disken.
- Gångvecket skall sitta lite sexigt, mitt på vänster ben, säger hon till höger och ger mig komplimanger för mina vackra ben.
Jag rodnar. Är inte van vid komplimanger. Dessutom går jag oftast i långkjol för jag tycker jag har så fula ben.
- Du är så pass lång, så du borde ha ännu kortare kjolar, fortsätter hon.
Jag gör nästan "vågen" av lycka. Precis dom orden en tjej vill höra.
- Vad heter du? är det enda jag får fram.
Hon heter Lotta och jag ber henne hjälpa mig hitta en kortkort klänning i min storlek. Expediten till vänster hämtar en ljus sak med stora blommor medan vi fortsätter prata med Lotta.
- Jag vill egentligen ha en mörkare, helst röd, säger jag och håller den framför mig.
- Och mycket kortare, fyller Lotta i.
Jag köper kjolen med det "konstiga" sprunnet medan Lotta berömmer vårt mod att gå ut mitt på dagen som tjejer. Vi pratar länge om transvestiter!
- Hur skulle ni reagera om en kille kom in och ville handla kläder, frågar jag Lotta till sist.
- Vi skulle visa honom till herravdelningen, svarar Lotta.
- Men om han vill prova tjejkläder... till sig själv, förtydligar jag.
- Efter att ha pratat med er skulle jag mer än gärna hjälpa till, svarar Lotta entusiastiskt.
Lotta tycker jag ser bättre ut som Sara än på mitt körkortsfoto. I love you madly!
 
Nu ska vi handla skor! Jag provar det enda par affären kan erbjuda i min storlek och drar sedan vidare in på Lindex tillsamans med Gabriella. Behöver nya strumpor och det är enklare att handla sådant som tjej. Gabriella kommer på att hon behöver en behå. Vem gör inte det? Jag betalar strumporna och frågar expediten om man får prova ett par behå. Hon svarar neutralt att "det går bra, men ni får bara byta om ni provar här i affären". Wow! Jag tror inte mina öron. Vi får lov att prova allt som finns i hela affären! Gabriella hittar en svart sak och jag en läcker vit, med mycket spets. Vi tränger oss in som goda vänninor i ett lite större bås och börjar prova. Vi hjälper varandra och för första gången får jag tag i en behå som passar. Jag blir klar först och går mot kassan.
- Gå inte, piper Gabriella ynkligt. Du får inte lämna mig ensam här!
Hon, som åker tunnelbana alldeles ensam och väntar 10 minuter i solskenet utanför SAS-hotellet, vågar inte prova en behå på Lindex utan moraliskt stöd. Snacka om omvända världen. Så småningom blir vi klara. Vi möter Sara Leon och Annette som varit och fikat. Sånt slöseri med tid när man kan prova behå och annat mysigt istället. Jag håller oavbruten koll på tiden. Mitt plan går klockan 20.30 och innan dess ska jag hinna hem till Sara, byta om och sminka av.
Vi går ut på Hamngatan. Där säljer dom frukt. Vi köper plommon och persikor och tar bilder. Nu måste vi börja dra oss tillbaka mot Åhlens. Ska vi gå tvärs över Sergels torg mitt i solskenet som tjejer? Javisst, klart att vi ska! Nu kan ingenting hindra oss. Provar sandaler med skyhöga klackar hos "Din Sko" under torget. En svindlande känsla i dubbel bemärkelse! Storlek 41 är dock för litet för mig, annars hade jag köpt ett par. Ut på piazzan igen.
Vi har skilts från Annette så vi hejdar en tjej mitt på Sergels torg och frågar om hon vill ta en bild av oss med vår kamera. Inga problem. Vi snackar lite med henne och fortsätter. Upp för trappan vid Drottninggatan.
Ny tjej, nytt foto.
 En latinamerikansk orkester utanför Åhlens visslar och vill att vi ska komma fram till dem.
- Jag tror dom vill sälja en CD till oss, säger Gabriella.
Vi behöver inte fler, vi är ju redan tre stycken ...och dessutom har vi inte tid, det skall tas fler bilder. Vi hittar en skoaffär till. Nu börjar det bli bråttom. Ner i källaren. Rea. Snygga skor. Hittar ett par 43:or i brunt. För lika dom jag har. Upp på gatan igen och in på Åhlens. När jag passerar dörrarna ropar någon mitt rätta namn bakom mig. Jag hör och paniken griper tagi mig, men jag fortsätter in på Åhlens utan att ändra en min. Jag skakar av mig paniken.

Måste finns tusentals med samma namn i Stockholm. Klockan är mycket! Hiss ner i källaren, bilen, P-automaten.
Gabriella hänger med hem till Sara Leon. Jag klär om i blixttempo. Gabriella visar vägen till Bromma. Hon hoppar av vid en T-banestation och fortsätter ensam(!) Vi kramas och lovar att ses snart igen.
Alla har redan gått ombord när jag checkar in. Jag somnar när vi taxar ut och vaknar när planet stannar i Malmö med ett ryck. Hemma igen. Har jag drömt alltihop. Fötterna värker efter en hel dag på stan. Kan knappast bärga mig tills jag har framkallat bilderna.
Gud, va jag har haft roligt!
Tillbaka till Upplevelser