Sara på "Bli ny"-kurs i Oslo
På "Bli-ny"-kursi november -98

Det är tre grader kallt denna novembermorgon när Mia Svensson, Micaela Palm, Eva Benner och jag i rask takt promenerar från Hotell Saga via Slottsparken och ner längs Karl Johan. Norska FPE-NE:s höstträff-98 och vi ska delta i Gerd Ordals "Bli ny"-kurs på Modellakademiet i Oslo.
Medan vi går pratar vi om kvällen före. Micaela, Mia och jag hade åkt bil från Malmö och anlände sent på fredagskvällen. Jag var ofta i Oslo på 70-talet så jag skulle visa vägen. Nu visade det sig att någon byggt om stan' utan att fråga mig. Efter att ha irrat omkring ett tag ser vi några vänninor komma gående. Är man i "branschen" har man ju lätt för att upptäcka andra transvestiter och här kom flera stycken - på rad! Var är vi? Var bor vi? Vart ska ni? Vi får låna en karta av Frida och Karin pekar.
          Efter ombyte på hotellet tar vi taxi till "Baronen och Baronessan", en nattklubb dit även Eva Benner och Sara Leon hänger med. Mat och dryck blandat med prat och skratt. Efter maten cirkulerar Eva, Mia och jag i lokalen. Jag tar aldrig ett steg utan mina tjejkompisar, men plötsligt är katastrofen ett faktum. Både Mia och Eva är försvunna och jag står ensam och övergiven vid ett dansgolv. Musiken dunkar, lamporna blinkar och folk dansar. Paniken kommer krypande! Vad gör jag nu! I nästa ögonblick upptäcker jag att jag dansar (nåja!) iförd handväska (löjligt). Två tjejer har dragit ut mig mitt på dansgolvet och jag imiterar dom så gott jag kan. Har aldrig provat på att dansa som "Sara", men nu gör jag det mitt i Oslo. (Jag lär mig dessutom akut att man inte tar med sig handväska in på disco!) Tjejerna ler sina varmaste leenden och lika plötsligt som det börjat byter DJ:n låt. Jag tackar för "dansen" och rusar ut genom närmaste dörr och hamnar mitt i sällskapet som nu är på väg hem. Dom undrar vad jag gjort.
- Dansat lite, svarar jag och för min fortfarande lätt skakiga hand nonchalant genom håret. Vår förbeställa taxi hämtar klockan 01.30.

Lördag
          Nu har vi nått Modellakademien på Karl Johan 12 och våra lärare för dagen May-Beth och Mona tar emot oss tillsammans med akademiens avgångselever. En bra makeupartist ska även kunna sminka en man till en vacker kvinna. Vi ingår i deras utbildning! Vår utbildning börjar med att vi ska sminka av oss helt och även ta av oss håret! Kan vara praktiskt dagen efter ett nattklubbsbesök när vissa har ont i håret, men nu stannar resultatet vid att medelåldern stiger med 10 år. Och att vi inte känner igen varandra längre! Efter hudvård och rengöring med allt vad huset förmår (utom tvål och vatten), följer färganalys, makeupapplicering och pizza. Innan kursen stänger för dagen har vi blivit 10 år yngre (igen), sminkat oss för kvällens festsupé på hotellet och övertalat våra lärare, Mona och May-Beth att visa oss "Oslo By Night!"
           På vägen hem efter första dagen känner jag mig starkare och mer självsäker än någonsin. Tanken far genom mitt huvud. Jag blir torr i munnen. Nästan ända framme vid Slottet har jag bestämt mig. Det är dags att kasta livbojen. Nu ska Sara ut på egna ben! Micaela och Mia fattar vad som är på gång och tar över mina plastpåsar. Jag vänder mig om och går tillbaka ner på Karl Johan i Osloskymningen. Det blir egendomligt tyst runt omkring mig. Jag hör mina egna steg. Vinden sveper upp under min korta kjol och capen fladdrar. Klockan är sex, det är mörkt och de flesta affärerna har stängt. Och jag som tänkte shoppa. När jag äntligen jobbat upp modet så har Oslo stängt. Jag fortsätter utmed Karl Johan. Dörrarna till Gallerian är fortfarande öppna! Här inne är det full belysning, inte så mycket folk och endast ett café är öppet. Alla butikerna har stängt.
Jag går ut på Karl Johan igen. Så fort jag känner kylan kring knäna igen kommer jag på att jag glömde känna efter hur det kändes att bli sedd utan mina kompisar. I min jakt på öppna affärer glömde jag bort att känna efter. Jag korsar Karl Johan men det är lika ödsligt på andra sidan. Det här artar sig ju till en rejäl flopp. Var är alla norrmännen! Och alla norrkvinnorna. Alla kan väl inte hunnit hem ännu. Och dessutom är det ju lördag. Visserligen tidigt på kvällen, men kördag!
          Passerar Teatercafét och tänker gå in. Äsch, vi ska ju äta om ett par timmar. Nä, man ska inte gå på krogen ensam. Runt nästa hörn ser jag något som liknar en "Filmstad". Kraftigt upplyst och mycket folk i rörelse. Jag blir torr i munnen igen och går med bestämda steg rakt in förbi kassorna, saktar ner lite men fortsätter. Plötsligt står jag utanför damtoaletten längst inne i lokalen. Där inne står en tjej och gör make up. Hon ser bara sig själv. Jag försvinner in på en toa. Tjejen står fortfarande kvar när jag kommer ut. Hon går till sidan och låter mig tvätta händerna. Hon har spridit ut hela sitt makeupförråd runt handfatet. Jag ser att hon använder samma läppstift som jag.
- Snygg färg, säger jag och pekar på hennes läppstift. NU upptäcker hon mig och ler sitt sötaste leende. Foajen börjar fyllas på och det är kö till godisdisken. Jag köper en Coca Cola och ställer mig utmed ett trappräcket. Jag vet att folk ser på mig men det bekommer mig inte. Det känns väldigt bra. Jag köper lite lösgodis. Ett gäng svenska killar gör samma sak. Dom kommenterar med hög röst allt dom ser från hallonbåtar till godistjejernas kepsar. Men inte ett knyst om mig ... Känns på nåt sätt nästan lite snopet.
          Jag lämnar biografen och får syn på en spårvagn. Med några snabba steg är jag ombord. Det är inte många människor i vagnen. Jag slår mig ner lite bakom mitten och ser Oslo fara förbi i nattmörkret utan att ha en aning om vart vi är på väg. Efter ett tag ser jag en jätttefasad med neonljus. "Oslo City" står det i stora bokstäver och massor med reklam. Ett varuhus! Jovisst, och det ser öppet ut. Kvickt ut ur spårvagnen och in på varuhuset. I den första affären köper jag ett par döfräcka örhängen typ ringar av vitmetall. Jag betalar och drar vidare genom köpcentrat. Strosar runt inne på H & M. Samlar ihop lite kläder. Expediten nickar vänligt när jag frågar om det är okej att prova. När jag står nästan naken i provhytten meddelar högtalaren att huset stänger om fem minuter. Jag får bråttom och är precis klar när samma högtalare meddelar att "nu har varuhuset stängt och kunderna hälsas välkomna tillbaka i morgon". Jag köper inget av det jag provat och tar mig ut på gatan igen.
           Var är jag, vilket håll ska jag gå? Det är kallt ute, det står Stortorget på en skylt. Jag beslutar mig för att ta en taxi till hotellet. Lycklig och starkare än någonsin är jag tillbaka på hotellet precis när alla andra samlas för kvällsdrinken. Jag knackar på hos Mikaela. Där är de flesta svenskorna samlade. Dom dricker vin och ska precis gå ner. Dom frågar om jag är lika lycklig som jag ser ut. Jag nickar och berättar brottstycken från mina upplevelser. Vill liksom inte koncentrera mig på att det är över ännu. Upplevelsen har inte släppt och jag befinner mig fortfarande långt uppe i det blå. Vill egentligen bara ligga tyst och stirra upp i taket och njuuuuta av vad jag varit med om. Jag har gjort det och det gick bra! Jag mår som en prinsessa. Efter sex månader har jag äntligen kommit över att jag inte klarade att tanka bilen ensam i Porla i maj. (Se: Dagar med Sara) Vad kan kvällen erbjuda som slår det jag redan varit med om? Det går långsamt att byta om till festen. Till sist är jag klar och går ner. Jag hör sorlet och skratten, men vill egentligen sitta för mig själv och njuta. Någon ropar på mig ... och ropar en gång till!
- Jag kommer, säger jag tyst för mig själv och går in i festlokalen. Supén tillsammans med norskorna blir också en trevlig upplevelse. Jag har ingen annan förklaring än att dom måste ha gått på Modellakademiet varje dag de senaste tre åren. Allihop! Otroligt vackra och trevliga varenda en. Totalt cirka 40 tjejer och hög stämning. Inspirerade tal på både svenska och norska. God mat och dryck.

Lördag natt
          Framåt 23-tiden börjar vissa ge sig av ut på stan och vi hakar på. Först till stans utkant och kinkyklubben "Catpeople". Vi smiter in och kollar. Våldsamt discodån, svartmålade väggar med UV-dekorationer, stor bar och gäster som får oss festklädda, välsminkade transor att se ut som fru medelsvensson på väg till ICA. Jag är tveksam. 160 kronor i entré kombinerat med min och även May-Beths och Monas begränsade intresse för begivenheten för oss tillbaka till "sentrum" igen och vi hamnar på Hotell Bristol. En nattklubb av "Baldakinen"-typ med paranta kvinnor, herrar i kostym och slip ... osså vi! Här väcker vi aningen mer uppmärksamhet. Vi hittar ett bord och beställer in vin och drinkar. Tjejerna som sjunger i dansbandet kollar in oss när vi dansar. Dom fnissar och vinkar medan musikerna tittar och verkar inte fatta någonting. Gästerna runtomkring bjuder på choklad. Många kommer fram och pratar. Jag går ett varv ensam i lokalen och blir omedelbart inviterad av ett par herrar att slå mig ner hos dom i baren. Visst, det är halvskum belysning i baren och jag blir smickrad av invitationen men ... Nä, jag avböjer och drar mig tillbaka mot vårt bord. Sista dansen är en "tryckare". May-Beth och jag dansar. Jag för!
          Klockan tre stänger Bristol och vi beger oss ut i Oslonatten. Sju grader kallt och vi har inte förbeställt taxi. Jag är klädd i samma korta moccaklänning som på festen, tunna svarta strumpor, högklackade dansskor och en tunn cape. Jag tänkte mest på att vara fin och taxi finns ju alltid. Rätt tänkt, men inte i Oslo! Först taxistationen runt hörnet utan framgång och sen bort till Karl Johan. Utanför en klubb står ett gäng killar och visslar efter oss. Vi bryr oss inte om dom. Vi, om några, vet ju vad dom vill:-) Vi fortsätter mot Karl Johan men det är inte bättre där. Vi ställer oss i en jättelång kö bland dom andra lättklädda tjejerna och deras påpälsade kavaljerer och fryser, i över en timma! Jag fryser om fötterna, fryser om benen, fryser om händerna, fryser om öronen -och mår alldeles utmärkt! Jag brukar ju säga att "transvestiter fryser aldrig", men nu fryser jag. Men vilken underbar känsla att bara stå där i taxikön tillsammans med allal andra människor.

Söndag
          Hur man sitter och hur man står, hur man niger och hur man går. Nu har det blivit söndag och "Bli ny" -kursen, som idag leds av Gerd Ordal själv, började klockan 10. Vi som promenerat började något senare (flåt!) Idag behöver vi dock inte sminka av. Nu gäller det bara att försöka hålla tyst, vilket ibland kan vara lika jobbigt. Gerd berättar om sin livsfilosofi som bygger på att "man kan det man vill". Vill man sluta röka eller gå ner i vikt så går inte det förrän man verkligen vill. Läpparnas bekännelse hjälper inte. Vill man gå, sitta, stå, niga och överhuvudtaget röra sig som en kvinna, så går det om man vill. Det krävs både fysisk och pskykisk övning, men det går.
Gerd berättar och visar. Vi lyssnar och imiterar. "Inte så fort", "Utmärkt", "gå mera med höfterna", "inte utåt med tårna", "braaa", "tryck ifrån med foten", "precis så"... Hon kommenterar var och en, och alla applåderar. Det känns pirrigt och lite tillgjort att gå "feminint" framför henne och övriga kursdeltagare. Efter norsk kempepizza blir det "bröstvård".
          Marion Arntzen berättar och demonstrerar olika fabrikat med deras för och nackdelar. Jag konstaterar förvånat att det bara är vi transor som köper två bröst åt gången. Canceropererade kvinnor köper oftast bara ett. Eftersom jag gått ner 15 kilo i vikt tycker jag mina bröst av gummi börjat kännas för stora. Efter visningen hjälper Marion mig i rummet bredvid. Vi får bra kontakt och jag provar jag lite olika storlekar och fabrikat. Hon är mycket kunnig och jag köper mitt första par silikonbröst. Så nu har jag ett par utmärkta gummibröst av 1998 års modell till salu. En ägare, i skick som nya! Har endast gått ett par kilometer och nästan bara på söndagar. Billigt vid snabb affär!

Flickorna i Oslo
          På kvällen äter vi ost och dricker vin i hotellets vestibul. Maria och Rachel i receptionen har aldrig tidigare träffat och än mindre pratat med transvestiter. Dom är i 25-årsåldern och vill veta allt om oss. Och vi vill veta hur mycket dom "vet" om oss. Dom är enbart positiva och har haft en kempefin weekend. Men dom har aldrig sett kvinnor med så många och så stora resväskor(!)
Rachel påstår sig inte äga några högklackade skor och får låna Mias. Hon har egna bröst, men vill ändå prova sådana också. Hon blir en utmärkt Dolly Parton-kopia och jag erbjuder henne att köpa mina gamla. Hon är frestad men avböjer. Mia och jag passar på att byta peruk med varandra. Hon försvinner i mitt blonda hårsvall och svart hår är ingen "hit" för mig. Vi skrattar så vi gråter. Mia och jag följer Rachel hem. En nattlig promenad på cirka 15 minuter. På vägen tillbaka möter vi ett gäng killar. Vi går arm i arm som riktiga vänninor och bevärdigar dom inte med en blick. Så snart dom passerat kan vi inte hålla oss längre utan brister ut i gapskratt igen. Killarna bara fortsätter snacka om sitt. Killar är ointressanta varelser. Jag gillar tjejer bättre.
          Vi ska inte åka hem förrän måndag eftermiddag. På förmiddagen ska vi ut och shoppa och på eftermiddagen frågar vi Rachel och Marie om de vill följa med oss ut och fika. Vårt beteende är ju inget vi kan välja bort, men de kan ju enkelt välja bort oss. De väljer att följa med. Vi väcker uppmärksamhet både när vi kommer gående på gatan och inne på fiket. Både Micaela och jag är betydligt större än tjejerna. Mia har det lättare.
Jag kan inte låta bli att undra varför dom utsätter sig för detta. Trivs dom i vårt sällskap eller vill dom bara åt uppmärksamheten vi skapar.
Jag föredrar att tro det första.
TILLBAKA