Sara Lund på Gröna Lund eller Marilyn behövde inte hålla fast håret. Text: Sara Lund, söndag 3 augusti 1999 i Stockholm. - Måste vi som deltar i underhållningen betala fullt pris? försöker jag, men damen i kassan är obeveklig. - Det kostar 45 kronor per man... och kvinna också för den delen, tillägger hon för säkerhets skull. Det är söndag 3 augusti, det är stekhett och vi ska in på Gröna Lund. Gabriella Androgini och jag har just vinkat av Helen Chantal som skall köra hem till Göteborg efter en upplevelserik långhelg tillsammans under Stockholm Pride-99.           Vi har varit på RFSL-seminarium och diskuterat tv- och ts-problematik, vi har suttit baraxlade i "Pride Park" och ätit, träffat folk och blivit sminkade. Vi har roat oss på tjejfest tillsammans med många hundra tjejer på Mikes, vi har jämfört fastheten i våra proteser med äkta kvinnobröst på Sturegallerian, vi har övertygat ett gäng unga killar klockan två på natten om fördelarna med att vara transvestit, vi har parkerat lagvidrigt på Slottsbacken, vi har gått guidad tur bland riksregalierna och bevittnat vaktavlösningen på Kungliga Slottet. Gabriella har gått i Pride-paraden i sin gröna 1700-tals dräkt med åtdraget snörliv, vi har ätit glass i solen på söders höjder och fått vita "behå"-band på våra bruna kroppar, vi har ätit gourmetmeny på restaurang Victorias uteservering i Kungsträdgården, vi har lyssnat på afrikanska rhytmer på Invandrarfestival, vi har strövat genom "Gamla Stan", vi har suttit barbenta i tunna sommarklänningar på Strömparterren utanför Riksdagshuset och sett solen gå upp, vi har åkt nattbuss och stört en afrikansk yngling med vår blotta närvaro, att hans kompisar blev tvungna att ta hand om honom för att han inte skulle få hjärnblödning, vi har strövat på Djurgården, vi har ätit söndagmiddag mitt emot Gröna Lund. Vi har haft en fantastisk, fullmatad helg med upplevelserna sprutande ur öronen. Nu har Helene åkt hem och i vår otröstliga ensamhet letar vi oss ner mot Djurgårdsfärjan för att åka hem och deppa.   Då plötsligt, när man minst anar det. När man tror att man har upplevt allt som går att uppleva. Då tvärstannar Gabriella alldeles utanför entrén till Gröna Lund med ett fånig leende på läpparna och säger: - Radiobilar! - Va!? svarar jag, inställd på att det roliga är slut, ska vi inte ta båten? - Radiobilar, säger hon en gång till och pekar mot entrén. Gabriella har aldrig åkt radiobil. - Bara om vi går till "Lustiga Huset" efteråt, svarar jag blixtsnabbt och två sekunder senare är vi inne på området. - Där är det! säger jag myndigt och pekar mot något som visar sig vara "Gokartbilar". Men i ett stånd bredvid kan vi för endast tio kronor få dra tre gånger i en spak och vinna en jättebjörn på tärning. Jättebjörnen decimeras till en rosa säl som får plats i handväskan och vi drar vidare. - Där är det! säger jag en gång till och det visar sig, till vår stora förvåning att så är det. Entrén måste vara borta vid kön, men var köper man biljetter? Tjejen i chokladtombolan tror att man köper biljetter på andra sidan radiobilarna.   Krock around the klock           25 miljoner ungar och två överröstade föräldrar står före oss i kön. Så småningom blir det vår tur och vi hittar varsin bil. Killen som river biljetterna lovar att ta några bilder av oss med min kamera när vi kör. Men hur kör man radiobil i platådojjor med 12 cm klack? Och hur kommer man över huvudtaget ner i bilen iklädd snäv långklänning? Måste vi verkligen krångla dom minimala "krockasnörena" över våra välfriserade huvuden? Två "stötdämpare" av silicon mitt fram borde väl kunna klassas som airbag. Frågorna hopar sig men plösligt sitter man där med mascara på knäskålarna. Det låter som om någon rapar i en mikrofon och bilen rusar iväg... bakåt!!! Pang! Rakt på en bil med ett litet barn som ända tills nu trott att tanter är snälla, omtänksamma människor som tycker om barn. Skon har fastnat på gaspedalen inklämd mellan golvet och rattstången. Ett snabbt slag på ratten och det är dags för ett något äldre barn att revidera sin uppfattning om tjejer. Vår frenesi och målmedvetenhet på banan kan bara jämföras med annandagsrean på Hennes & Mauritz. Barn och bilar studsar omkring och vi skrattar hejdlöst. Det låter som om någon rapar i mikrofonen igen och allting stannar. Jag lyckas få loss gaspedalsfoten och efter ytterligare tio minuter har vi vecklat ut oss ur våra bilar. Gud va' det var roligt!   Märkliga människor i "Lustiga Huset"           Det börjar med en förvånad publik som inte tror sina ögon när dom förstår att vi tänker bege oss in i huset. Vi överlistar trappan på utsidan och får en spontan applåd från våra beundrare. Vi vinkar segervisst när vi ger oss in i huset. Rörliga golv, kolsvarta labyrinter och snurrande universum slänger oss hänsynslöst mot väggar och räcken. En rullande slänt och plötsligt landar vi i den allra mest typiska Marilyn Monroe-situationen ute på en balkong. Jag fixar det galant med min snäva långklänning, men Gabriella kämpar mot orkanen för att hålla klänningen på en anständig nivå. Marilyn behövde åtminstone inte oroa sig för att håret skulle blåsa bort ... Vi krockar med vår egen spegelbild och studsar ut i något som mest påminner om Titanics undergång. Från ett lutande, hoppande, rullande, brölande fartygsdäck skjutsas vi till publikens oförställda glädje ut på en annan balkong med ett lika rörligt men denna gång vågigt golv - och in igen! Fler snurrande och lutande golv och plöstligt kan vi välja mellan "Flygande Mattan I" och "Flygande Mattan II". Detta måste vara slutet, tänker jag... och det är det! - Vilken kräks man minst av, frågar jag killen vid spakarna. - Det går så fort att du inte ens hinner tänka, svarar han och drar i en spak. Innan vi vet ordet av har vi skrikit som vi aldrig skrikit förr (kom det ljudet verkligen från mig?) och till råga på allt har någon elak figur har tagit en bild av oss mitt i det värsta kaoset. Och sånt betalar man 30 kronor för få att utsätta sig för!           Men det kunde varit värre! Ögonblicket därpå lyckas Gabriella utan större svårighet övertala mig att inte ge mig upp i Europas högsta "Fritt Fall". Nån måtta får det väl ändå vara! En skärm med en medeltida prins och prinsessa och hål för huvudena står uppställd på vägen till Pariserhjulet. Jag ber en familjefader fotografera oss. Svarthåriga Gabby ska typiskt vara den blonda prinsessan och jag får välja på den blonda prinsen med mörkbrunt hår. Jag funderar elakt på om hon skulle förvandlas till en groda om jag kysser henne. En tur med "Pariserhjulet" bör vara en ganska oförarglig upplevelse. Stockholmssiluetten, vattnet, solen, dofterna. Kvällen är så vacker att det gör nästan ont. Några varmluftballonger kompletterar bilden mot den klarblå aftonhimlen och i bakgrunden hörs de hjärtskärande tjuten från Europas högsta fritt fall. Är det vi eller dom dom är avvikande? Var och en njuter på sitt sätt, men att sitta tillsammans med en av sina bästa vänner högst uppe i ett Pariserhjul en ljuv sommarkväll tillhör definitivt inte de sämsta delarna i tillvaron. Ibland känns livet mer rättvist än annars! TILLBAKA