|
|
Efter
moget övervägande
beslutade min hustru och jag att jag
skulle delta i Kanal 5:s
dokumentär om transvestiter och
transvestism. Det var ett stort
beslut att komma ut i TV, men tanken
att sluta smyga hade funnits
där en längre tid.
Transvestism är ju något
av det mest harmlösa en
människa kan syssla med ...
Vad hade jag att dölja?
Vad var jag rädd för?
Jag kom fram till två
saker:
1. Ville jag bli kvitt
hemlighetsmakeriet finns det nog
inget bättre sätt än
att "komma ut" i en seriös
dokumentär om transvestiter och
transvestism.
2. Det är viktigt att avsikten
med programmet var seriös och
att vi som var med kunde
påverka slutresultatet.
Efter oändliga konversationer
med producenten Martin
Hansson, blev jag övertygad
om att han visste tillräckligt
mycket om vårt ämne och
att han avsåg att göra
ett seriöst program.
Moa Andersson med särbo
Åsa hade redan
bestämt sig för att delta.
Anne Johansson och Lindali
McDowel hann också bli
filmade innan jag var övertygad
att det var rätt program att
"komma ut" i. Filmteamet var i
Malmö två dagar och
filmade. Jag fick vara med och
påverka vad som skulle filmas
och föreslog
inspelningsplatser. På Ribban
i Malmö, hos Carl M. Lunds
Perukmakeri (tack, Ann-Marie), i
Båstad hos "Miss Elly",
"Catwalk" och Pepe's Bodega, hemma
hos en arbetskollega - Emmali
Edenbrink.
Den enda inspelningsplats jag inte
var med och bestämde var
Musikbörsen i Malmö.
Producenten ville promt att jag
skulle spela trummor i
dokumentären. Vi drog till
Lund, men där fanns ingen
musikaffär med "trumrum". I
Malmö letade vi runt ett tag
till producenten såg
Musikbörsen.
- Nej, sa jag. Där inne jobbar
mina vänner. Dom avslöjar
mig direkt och sen är pratet
igång. Jag ville ju inte ha
tissel och tassel. Orsaken till min
medverkan i dokumentären var ju
att jag ville öppna upp med
gedigen information!
- Nu har jag fixat det!, sa
Martin.
- Fixat vad då?, sa jag.
- Vi får låna deras
trumstudio!
- Vad har du sagt?
- Att vi gör en dokumentär
om en amerikansk kvinnlig
trummis.
- !!!! Är du
inte klok! Ska jag lura mina
kompisar? sa jag upprört.
- Lugna ner dig - det funkar ... kom
nu.
Martin gick först, tre steg
efter kom jag och efter mig gick
Mark med kameran på axeln.
Det kändes mycket obehagligt
att passera mitt framför mina
kompisar. Vad såg dom? Vad
trodde dom? Jag svettades blod. -
Hej, och välkommen, sa dom.
Jag sa ingenting. Nickade och
log.
Inne i trumstudion slappnade jag av.
Jag hittade ett bra trumset. Mark
filmade och jag började
slå några olika
rythmer.
Det kändes allt bättre
tills det slog mig ... Vi ska ju ut
igen!!
Samma procedur. Kompisarna stod
uppradade. Vad trodde dom? Vad
såg dom? Vem trodde Martin att
vi kunde lura ... "amerikansk
kvinnlig trummis??!!"
Vi kom ut på gatan och jag
dök blixtsnabbt in i bilen.
- Kör härifrån!
kommenderade jag.
- Inte utan Anna, reportern. Hon
är kvar där inne.
- Jisses, tar det aldrig slut
...
Efter år av väntan kommer
Anna ut. Hon hade provspelat ett
piano med hörlurarna på
medan vi spelade in, så hon
hade inte märkt att vi gick
ut.
- Vad sa dom? Såg dom att det
var jag? Skrattade dom åt
mig?
- Dom tyckte det lät bra och
undrade vem du spelade med ...
När det var dags för
visning ringde jag killarna på
Musikbörsen och avslöjade
historien. Jag ville dom skulle veta
innan dom såg det på TV.
Dom hade inte känt igen mig och
dom hade inga problem med att jag
var transa.
Jag fick kolla råmixen innan
allt var på plats och hade
inga kommentarer ... Jo, en ...
- Jag tycker det blev den bästa
dokumentär i ämnet jag
någonsin sett. Rakt av och
utan försök till
"konstiga" vinklingar eller
sensationsmakeri. Jag var
lättad och glad.
Det var filmteamet också.
Deras målsättning var att
göra ett intressant och
informativt program. Dom lyckades
över all
förväntan.
Jag fick massor av mail med positiva
omdömen efter sändningen.
Både om programmet i sin
helhet och min medverkan. Och jag
blev av med mitt hemlighetsmakeri.
Något som varken min hustru
Anita eller jag ångrat.
Jag var äntligen
fri!
Hör
gärna av dig till
sara.lund@usa.net.
|
|
|
Producent
Martin Hansson förklarar
någonting
|
|
|
|
Man
vänjer sig vid att ha en kamera
i örat hela tiden
|
|
|
|
Anna,
teamets vackra och skickliga
reporter.
|
|
|
|
Avskedet
efter sista tagningen.
|
|
|
|