Gränsöverskridare Om friheten att acceptera sitt mentala kön Artikeln först publicerad i Magasin Båstad Bjärehalvön sommaren 2003. Text: Lina Andréasson.   I maj och september möts transpersoner från hela norden på anrika Hotell Riviera i Båstad. Förutom många aktiviteter för deltagarna inbjuds också allmänheten till både föredrag och fest. Framför oss står Sara Lund. På väggen bakom henne är en handskriven lapp uppsatt. På den står det överst "Transpersoner " och under det listat i ordning: Transvestit,transsexuell, transgender, dragqueen/king, boychick, (kvinnliga transvestiter kallar sig ofta även för dragkings eller boychicks) crossdresser o.s.v. Sara Lund är informatör i föreningen FPE som står för "Full Personality Expression "och har kommit hit, till den ombyggda balettsalen på Pepe 's Bodega för att berätta om sig själv och om andra i samma situation. Lokalen är fylld av en brokig blandning själar som alla sökt sig hit för att lyssna, berätta och ställa frågor.   Sara Lund är transvestit. Det är därför hon är i Båstad denna vackra men regniga första majhelg när lövsprickningen är som intensivast. Vi är här för att höra hennes och några andras historia. Om hur det är att leva och fungera i dagens samhälle när man befinner sig i kläm mellan uppsatta normer för könstillhörighet och vad som är accepterat .   I randig skjortblus, manchesterkavaj och slanka svarta stövlar med hög klack berättar hon om glädjen i att våga vara den man är, om befrielsen i att bestämma sig för att våga ta fram den kvinnliga sidan av sig själv, ta på sig kvinnliga kläder, sminka sig och uppträda som kvinna.   Om att komma till vägs ände och hur många år av frustration äntligen kunnat förbytas i något positivt. - Jag tror aldrig det finns så många riktigt lyckliga och glada människor i Båstad, som när vi är här, säger Sara Lund och man vill gärna tro det, för stämningen här känns varm och öppen och välkomnande. Kanske kan det bero på att alla dessa människor som sitter runt om i lokalen känner sig just glada och avslappnade över att tillåtas vara just dem de är under några dagar. För varje år under ett antal dagar i maj och september arrangerar nordiska transföreningar en träff i Båstad som utgör höjdpunkten för många. Hit kommer ett hundratal transpersoner, med eller utan partners för att delta i många olika aktiviteter. Seminarier, diskussioner och filmvisning varvas med sminktips, perukdemonstration, dans, musik och shopping i de lokala mode- och skönhetsbutikerna. För Båstad utgör träffarna ett viktigt tillskott av både för- och eftersäsongsbesökare som vet att uppskatta det orten kan bjuda.   Sara Lund berättar vidare och pekar på listan på väggen. Transvestism har ingenting med sexuell läggning att göra, påpekar hon. Vårt samhälles normer bygger på en ensidig biologisk uppfattning om kön, något som också de stora religionerna förmedlar. Detta har satt normen för många olika saker, bland annat hur vi ska uppträda i vårt kön. Hur vi ska klä oss, agera och vilka uppfattningar andra har om oss. Men bl.a. bland naturfolk har man inte haft en lika ensidig uppfattning. Där har könstillhörighet kunnat definieras utifrån helt andra faktorer och individer har liksom kunnat surfa mellan olika "kön" beroende på hur de identifierat sig just då. Sara berättar att det fanns nordamerikanska stammar när europeerna kom dit som definierade sex olika kön. Ingen människa hade rätt att ifrågasätta vad den store guden bestämt och några extra starka "kvinnor "i hushållsgöromålen var välkommet inom stammen.   Som transperson söker man att bejaka de olika sidorna ens personlighet omfattar. Man kan börja uppleva en önskan att uppträda som kvinna mycket tidigt men undertrycka det under många år. - Visst är det äckligt, tycker kanske endel av er. Men jag kan säga att det är ingenting mot vad man tycker själv när man vaknar på morgonen och ibland inte vet vem man är. Att bejaka sin transvestism blir till slut en fråga om överlevnad. För när utanförskapet och känslan av att vara "fel "blir för stark riskerar man att bli mycket ensam och frustrerad eller hamna i en djup depression. Att släppa efter och bejaka dessa undertryckta sidor av sin personlighet blir en befrielse. En stor rädsla handlar också om reaktionerna när man berättar för sina närmaste, men många av oss har upplevt att det snarare förstärker banden än mot satsen. Till syvende och sidst handlar det ju faktiskt bara om att våga vara den man är och även om omgivningen kan bli skakad finns det ju inget varken skadligt eller sjukligt förknippat med att vilja klä sig kvinnligt. I så fall skulle ju hälften av jordens befolkning ha fel. En ung kvinna ställer sig upp och berättar om hur det gick till när hennes kille började vilja klä sig i kvinnokläder. - När chocken lagt sig trodde jag först det skulle funka bra, sedan visste jag inte hur jag skulle prata med honom när han var klädd som tjej och kallade sig Moa. Vi gjorde slut,men i timslånga telefonsamtal med transvestiter som kände oss fick jag hjälp och stöd och bestämde mig för att försöka att alltid tänka på att det var samma människa. För mig är han alltid mannen jag älskar, oavsett vilka kläder som sitter på kroppen eller om ansiktet är sminkat eller inte. Då blev det med ens lättare att acceptera.   - Att bjuda in till informationsträffar är ett sätt för oss att visa och förklara hur vi lever. Att vi större delen av året är vanliga medelsvenskar som jobbar, äter, sover, sportar och lever helt vanliga familjeliv med fru, barn, villa och hund. Själv är jag försäljningschef i ett medelstort företag, berättar Sara, och det skramlar kring hennes handleder av armbanden hon bär. Samtidigt vill vi passa på att uttrycka hur glada vi är över att vara i Båstad, över att bli väl mottagna och få vara dem vi är. En riktig lyx, två gånger om året.