Tack, för att ni finns! Kajsa Kallio träffade transvestiter på en informationsträff Artikeln först publicerad i Attitude nummer 5 , oktober 2003. Text: Kajsa Kallio.   Jag heter Kajsa, bor i Båstad och tänkte berätta hur Båstad-träffarna har påverkat mig. Egentligen skulle artikeln handla om träffarna ur en Båstadbos perspektiv, men efter en kortare rundfrågning bland vänner och bekanta kom jag fram till att jag antagligen inte är representativ för invånarna här. Tyvärr är det nog så att de flesta inte bryr sig särskilt mycket. I den mån de alls märker att ni är här har de ingen speciell åsikt. Och de som är skeptiska och uttrycker oförstående tycker ändå att ni kan få hålla på bara de slipper vara med. Kajsa Kallio Sara Lund    Ungefär så är det, väldigt få är alltså som jag som cyklar runt i byn vid 15-tiden på lördagen i hopp om att ni är ute och shoppar, sitter längst fram på info-mötena, tindrar med ögonen och ställer dumma frågor och ser lördagskvällen på Riviera som årets absoluta höjdpunkt. Så artikeln får i stället handla om min relation till fenomenet transvestism i allmänhet, några av er i synnerhet och hur det har förändrat mitt liv. Första gången jag överhuvud taget blev medveten om att det fanns transvestiter i Båstad var för några år sedan. Jag jobbade för ovanlighetens skull en lördag och strax innan vi skulle stänga kom de. En, två - nej, fem transvestiter kliver in i bokhandeln och börjar kolla på böcker och prata med oss bakom disken. Först blev jag osäker, vad säger man, hur gör man? Men det dröjde inte länge förrän osäkerheten förvandlades till värme och glädje. Herre gud, de är ju som folk är mest, bara gladare och snyggare i håret. Glädjen över att ha pratat med dem dröjde sig kvar hela helgen och värmen jag kände över att se människor bejaka sina verkliga känslor, den dröjer sig kvar än. I våras var det så dags för mig att på allvar närma mig er värld. Det var när jag såg en affisch som upplyste mig om att det skulle bli ett info-möte om transpersoner på Pepes Bodega som allting sattes igång. Jag funderade mycket på det och när jag försiktigt tog upp det med mina närmaste vänner så visade det sig att de också hade sett anslaget, blivit nyfikna och självklart skulle vi gå dit. Det var då jag träffade Sara för första gången. Denna fantastiska människa är en av anledningarna till att jag i dag ägnar en hel del tid åt att fundera, prata och skriva och lära mig om transvestism trots att jag inte själv transar i någon form. Men åter till Pepes, vi var ett knappt 10-tal som kommit dit för att lära oss mer och Sara och hennes vänner tog emot oss med öppna armar. Även om det kändes helt rätt så var det ändå en aning konstigt. Jag ville så gärna titta och fråga men hölls tillbaka av att det kändes lite som en slags freak-show, att vi var där för att roa oss på er bekostnad. Jag kunde inte ha mer fel för när Sara drog igång sitt snack så blev vi förvisso roade, det var länge sedan jag skrattade så mycket som den kvällen, men vi skrattade inte åt någon utan med varandra. Ju mer hon pratade desto mer förstod jag att jag inte hade en aning om vad transvestism egentligen innebär. I min enfald hade jag buntat ihop alla människor som gillar att klä sig i det motsatta könets kläder, ett vanligt fel skulle det visa sig. Detta innebär att huvudpersonerna i mina favoritfilmer "Priscilla - Öknens drottning" och "Flawless" inte alls porträtterar transvestiter som jag alltid trott utan där är det frågan om drag-queens. Sen har vi boychicks, fetischister och crossdressers. Sara radar upp det ena fenomenet efter det andra och det går runt i huvudet på mig. Hon ser nog hur förvirrad jag är för hon skrattar lite och säger att om jag tycker det är rörigt så är det inget emot hur ni själva känner det. Efter vad som känns som en kvart men i själva verket är två och en halv timma börjar Sara runda av men ingen vill riktigt gå. Det är en overklig stämning i lokalen, den är svår att beskriva men jag känner mig stark och varm och framför allt trygg och jag är rädd att om jag reser mig och går så kommer allt det att försvinna. Som tur är gjorde det inte det. Den underbara känslan jag haft hela kvällen stannade kvar, flyttade in i mitt hjärta och finns där fortfarande. Det här var verkligen något helt nytt och jag kände att jag ville veta och lära mig mycket mer. I flera veckor efteråt diskuterade jag med alla som ville höra och även de som inte ville. Det satte igång mycket tankar och känslor, framför allt om min egen kvinnlighet. Hela tiden går mina tankar till mötet och dem jag träffade där. Jag upptäcker att när min kvinnlighet speglas i Aases, Annes och Saras definitioner av en kvinna så känner jag mig helt plötsligt mer butch än bitch. I jeans och skinnjacka, över 1,80 lång och med ett antal personer som frossar i kvinnliga attribut runt omkring mig så blev jag plötsligt osäker på hur jag uppfattades. Att jag är kvinna vet jag, men är jag kvinnlig? När jag tänker efter är jag inte kvinnlig enligt normen. Jag är inte särskilt omhändertagande, tycker inte om att pyssla eller städa. Bryr mig inte om smink eller accessoarer och vill gärna föra när jag dansar med min man. Detta har jag egentligen inte reflekterat över tidigare, det är bara något som har varit, men nu börjar jag tänka på hur jag egentligen uppfattas av omgivningen. Vad är egentligen kvinnlighet? Uppfattas jag som kvinnlig och på vilka grunder i så fall och hur viktig är det? Som ni märker har det satt igång väldigt mycket hos mig och det är något jag är enormt tacksam för. Det är utvecklande och stimulerande att tvingas börja tänka i andra banor än det man är van vid och det är oerhört givande att umgås med människor som redan har gjort det. Sällan träffar jag så många intressanta och innerligt hjärtliga människor på en och samma gång som jag gör när det är transträffar i Båstad. Till sist skulle jag också vilja rikta ett stort tack till de fruar som fanns med i Båstad. Eftersom det av naturliga skäl fokuseras väldigt mycket på männen vid en sånt här tillfälle är det befriande att höra deras starka, modiga kvinnor berätta om sin situation. Och hur de kände och hanterade det när deras män helt plötsligt talade om att de är transvestiter. Var och en har sin unika upplevelse men i mångt och mycket är det samma historia som berättas. Till exempel att kärleken övervinner det mesta och att det jobbiga inte är att deras män bejakar sin kvinnlighet utan att de inte kände att de vågade vara öppna med det från början. Tack för att ni finns, vi ses i maj!