En av Sveriges mest kända transvestiter gjorde sig dessvärre också känd som tjuv, men annars skulle han nog försvunnit obemärkt i historien. Hans liv har fascinerat mig sedan jag var i fjortonårsåldern, och därför vill jag gärna skriva om honom i detta sammanhang. Det finns en del myter om hans liv och leverne. I en film från 1940-talet utmålas han i bästa matinéstil som en fäktande Robin Hood-figur, som stjäl från de ohederliga rika för att ge åt de fattiga. Men jag tycker nog att hans liv var mer spännande än filmen.

 

Lasse blir piga

Den 5 oktober år 1785 föddes Lars Larsson, sonen till en f d bergsman, i ett torp i södra Bergslagen, i trakten av Arboga. Han var med dagens ord en liten värsting, som tyckte det var roligare att busa, snatta pengar, spela kort och slå dank än att arbeta. Femton år gammal blev han förälskad i granntorpets dotter Maja, och en dag provar han hennes kläder: "Hon kom just upp då jag hade tagit dem på mig. `Ack!` utropade hon, `vad du ser präktig ut i fruntimmerskläder!´ Hon ropade på sina föräldrar att de skulle komma upp och se hur väl Lasse nu såg ut i hennes kläder. De yttrade även att de klädde mig ganska väl."

 

Klädd som bondpiga gav han sig iväg, och fick tjänst på en gård. Där lärde han sig den tidens alla "fruntimmersgöromål"; mjölka, baka, laga mat, städa, skura, tvätta och annat som hör till. Det gick tydligen bättre än de mansjobb som tråkat ut honom. På en herrgård fick han tjänst som kammarpiga, och uppvaktades också av en gosse som ville att de skulle bli fästfolk. Så småningom blev Lasse trött på den intensiva uppvaktningen och gav sig av hemåt igen. Tillsammans med Maja och ett par vänner i trakten gjorde han några mindre stötar, stal lite kläder här, lite mat där.

 

Hösten han fyllde sexton beslöt Lasse att i kvinnodräkt tillsammans med Maja ge sig iväg mot Stockholm för att söka tjänst som hushållerska. Redan i Fellingsbro fick de arbete på en fin gård, Lasse som hushållerska och Maja som hans piga. Men han blev tvungen att fly hastigt därifrån sedan Maja under ett gräl råkat avslöja hans rätta kön och att han var tjuv för gårdens övriga pigor. Efter att ha drivit omkring i trakten ett par veckor greps Lasse och fördes till Örebro slottshäkte. Han dömdes för diverse stölder till 40 par spö, men eftersom spöstraff kunde förvandlas till böter, slapp han undan när föräldrarna betalade böterna.

 

Flickorna i Skottgränd

Lasse kunde dock inte hålla sig hemma i arbete hos föräldrarna någon längre tid. Gång på gång drog han ut på smärre stöldturnéer, oftast klädd som kvinna. Sommaren 1804 tog han i manlig skepnad båten från Arboga till Stockholm. (Sjövägen gick ju ofta snabbare än landvägen då.) Omtumlad av stadens vimmel togs han om hand av en prostituerad flicka som kallade sig Lisette. Hon hyrde ett rum i Skottgränd i Gamla stan, och det fick Lasse gärna dela med henne. Efter en tid hade Lasses pengar tagit slut och Lisette försökte försörja dem bägge, men pengarna räckte inte. En dag kommer Lasses oundgängliga replik: "Nu skall du få se huru jag ser ut såsom flicka." Han lånar en av hennes klänningar och de parfymerar sig och ger sig arm i arm ut på Skeppsbron. Här ska ordnas penningar! Strax träffar de en rejält berusad kapten som vill ha dem med ut till sitt skepp vid Djurgårdsvarvet. Kaptenen ror dem ut till skeppet, där han bjuder på vin och stärker sig själv med ytterligare några supar innan han börjar kyssa Lasse och vill ha honom i säng. Men Lasse släcker ljuset i kajutan, och kaptenen somnar strax. Lisette och Lasse stjäl ett skrin fullt med mynt, en plånbok och ett par fickur. Sedan kliver de i jullen och försöker ro tillbaks. I gryningen kliver de iland vid Packartorget (nuvarande Norrmalmstorg) och skyndar tillbaks till Skottgränd, där de räknar riksdalerna och Lasse byter om till manskläder. Nu blir det glada dagar! De spenderar pengarna på granna kläder, åker vagn, går på Operan och äter på värdshusen. När pengarna är slut drar Lasse hemåt mot Bergslagen. Så slutade det första Stockholmsäventyret. Flera år senare skulle Lasse återse Lisette i Stockholm. Då hade hon hamnat på Spinnhuset, och illa sliten blivit latrinbärerska för att komma därifrån.

 

Förlovad och förrymd

Det vanligaste levnadsmönstret för Lasse de närmaste åren blev att han i kvinnoskepnad tog tjänst på en herrgård eller andra fina gårdar, för att förestå matlagningen. Han hade även övat sig i att sy och dansa, så att han kunde passera som en lite finare mamsell. Genom förfalskade betyg och papper fick han anställning där han ville. Att han inte kunde vara utan sitt kvinnojag står ganska klart. "...men fattade åter lust för fruntimmersdräkten; ansåg mig även uti den kunna spela en lyckligare roll och lättare komma åt penningar." Förutom de gånger han gjorde inbrott och det var mest praktiskt att klä sig i byxor, föredrog han kvinnokläder. Han tycks ha mått bäst när han fick leva som kvinna, och han blev tydligen uppskattad för sin goda mat och sitt glada humör i de hushåll där han tjänade. Men anställningarna slutade på samma sätt:Lasses verkliga kön blev avslöjat eller så fruktade han upptäckt eller tröttnade helt enkelt, och gav sig iväg med en del av husets värdesaker. Nu hade också ryktet om den förklädde tjuven "Lasse-Maja" börjat sprida sig i trakterna runt Mälaren och i städer som Arboga, Västerås och Örebro riskerade han att bli igenkänd.

 

I sin kvinnoskepnad blev han rätt ofta föremål för frierier, och han tackade ibland ja för att kunna bo hos fästmannens familj och få förlovningspresenter. Han brukade presentera sig som dotter till en bruksinspektor i Bergslagen, alltså av lite "bättre" familj. En vinter bodde han flera månader hos en välbeställd bondfamilj, där han blev förlovad med sonen i huset, Jan. Som trolovade låg de i samma säng, och Lasse hade ett visst sjå att få Jan att nöja sig med några kyssar varje kväll. Till sist förkunnade Lasse att han skulle resa hemåt för att tala med sina föräldrar om bröllopet och han och fästmannen Jan skildes åt i Köping.

 

En annan gång bodde han på ett värdshus där värdinnan visste vem han var och lånade ut sina. kläder. När en inspektor började kurtisera "mamsellen", viskade värdinnan att det fanns pengar att förtjäna. "Uppehåll honom med fagert snack, så ska jag hjälpa dig ur klämman sedan". Lasse följde med till inspektorns rum. "Han var på det högsta intagen och kysste, klappade och smekte mig på allt upptänkligt sätt. Sedan ljuset var släckt, sade jag att en näsduk behövdes för att knyta om mitt huvud. Då jag kom ut var värdinnan tillreds att uppfylla sitt löfte, emedan mitt biträde var alldeles odugligt." Nästa morgon ville värdinnan dela pengarna inspektorn lämnat med Lasse, men han menade att hon skulle behålla allt själv. "...den som gjort gagnet borde hava betalningen." När Lasse på eftermiddagen promenerade med inspektorn på marknaden, passade han istället på att sno dennes plånbok.

 

Mellan 1805 och 1811 blev Lasse gripen och dömd flera gånger, men han lyckades alltid rymma. Systemet att en fånge skulle dömas där han begått brottet, gjorde att fången måste fraktas runt i landet, om han begått brott på olika orter. För Lasses del betydde det många och långa resor. Men eftersom det var bönder och inte polisgevaldigrar som skötte fångskjutsarna, fanns det tillfällen att fly. Lasse mutade eller söp skjutsbonden full, och kunde sedan bryta upp träblacken runt fötterna eller med sina smala handleder dra händerna ur handklovarna. Det fanns också gott om folk ute i torpen som gärna hjälpte en rymling om han kunde ge dem lite av sitt stöldgods. Till Stockholm, där man kunde spendera pengarna på många nöjen, återvände han flera gånger. Även där greps han av polisbetjänter, "paltarna", ett par gånger, men lyckades undkomma. En gång blev han angiven som ficktjuv av en fru, som var svartsjuk på "mamsellen" som flörtade med hennes man. Han fördes till en arrestlokal nära rådstugan och sattes i förvar med andra kvinnor. Nästa dag fördes Lasse av en palt till rådstugan, men han knuffade omkull palten och sprang iväg. "Tag fast tjuvkonan!" ropade man, och Lasse greps på nytt. Polismästaren förargade sig över den "sturska slynan" som svarade emot inne på poliskontoret, och befallde att hon skulle visiteras. Först då upptäckte man damens verkliga kön. De slet sönder nederdelen av klänningen, tog av Lasse lösbrösten och gav honom ett par gamla byxor. Hatten med plymer hade han fortfarande på sig. "Nu såg det ganska illa ut för den stackars Lasse-Maja!" Men även denna gång lyckades han så småningom rymma.

 

"Paltar" i auktion

En fager mamsell med skägg

Lasse var uppenbarligen så lyckad som kvinna att han blev uppvaktad, förlovad, och inte hade några problem att få bättre anställningar. Hur såg han då ut? Enligt efterlysningarna var han av medellängd, smal, hade mörkt hår och blå ögon. En teckning som gjordes då han i 50-årsåldern satt fängslad på Carlsten, visar en ungdomlig och ganska vacker man med rak näsa, stora ögon med välformade ögonbryn, och fyllig mun. Hans största bekymmer tycks ha varit skäggväxten, men inte värre än att det räckte med att raka sig två gånger i veckan. (Eller så hade man för nästan 200 år sedan en generösare inställning till kvinnors kroppsbehåring?) Ett par gånger upptäcktes det på gårdarna att "mamsellen" rakade sig, och han blev kallad "mamsellen med skägget" av en köpmansdotter. Kanske var det till och med så att man på något ställe anade att den duktiga hushållerskan var en karl, men tog det som en kuriositet. Om man ska tro Lasses egna berättelser blev kvinnor ofta fascinerade av honom och ville gärna hjälpa honom, och lånade ut sina kläder. En vanlig reaktion då de får se honom som kvinna är denna: "Värdinnan ... kunde nästan icke begripa att jag var en mansperson." En halvhederlig länsman som är vän till en bonde Lasse gästar, får också nöjet att se Lasse klä om. "Ett synnerligt nöje hade han att se huru jag rakade mig och fastsnörde mina lösbröst samt friserade mitt hår m.m. -Vore du icke karl, sade han, så skulle jag giva dig en kyss, så täck är du!" Ingen tycks ha uttryckt någon moralisk upprördhet över att en man klädde sig som kvinna. Lasse brukade ha långt hår som han friserade med en locktång, men verkar inte ha använt smink. De nämnda lösbrösten hade han sytt och stoppat med tagel. Empiremodet hjälpte väl också en rätt byggd man att bli tagen för kvinna. Midjan gick strax under bysten och under den skulle klänningen hänga rakt ned. Urringningen var fyrkantig och ganska lågt skuren, men kunde täckas av en tunn sjal. Puffärmar var vanligt; man kunde också ha långa ärmar eller bära handskar som gick över armbågarna. På huvudet bar den mer välbeställda kvinnan (som ju Lasse oftast ville vara) en bahytt, och hon hade örhängen, ringar och andra smycken. Kläderna gjorde damen.

 

Sista resan

I februari 1812 greps "den under namn av Lasse-Maja kände tjuven Molin" (han hade kallat sig Molin de senaste åren) av polisen i Stockholm. Några veckor innan hade han tillsammans med en kumpan gjort ett inbrott i Järfälla kyrka och stulit silver. I flera år hade Lasse lyckats hålla sig på fri fot, trots att han redan 1808 dömdes till livstids fängelse. Men nu hade lyckan slutgiltigt vänt. Han dömdes för kyrkstölden och skickades vidare ut i landet för att stå till svars för andra brott. I slutet på juli 1813 fastställde Svea hovrätt den slutgiltiga domen: 40 par spö och livstids straffarbete på Carlstens fästning i Marstrand. Efter att ha piskats på Barkarby torg i Järfälla, kördes han i fångkärran mot Marstrand under sträng bevakning. I mitten av september slöt sig Carlstens portar bakom Lars Larsson Molin. "...en kall rysning övergick mig vid tanken att detta var min grav!" Han skulle då fylla 28 år. Under årens lopp skrev han nådeansökningar, och lyckades 1823 rymma. Under en kort tid var han på fri fot på fastlandet, och hade även lyckats komma över kvinnokläder. Men "Mina fria manér voro glömda, dessutom var jag mörklagd och hade svart skäggbotten, så att de sade mig vara lik en skojarekona, som fallit av tattarevagnen." Lasse åkte snart fast och fördes tillbaka till Carlsten. Författandet av nådeansökningarna tog fart igen, och han fick dessutom sina äventyr nedskrivna och utgivna som bok. Sommaren 1839 benådades han, och kunde som en fri man fara mot Stockholm. Redan 1833 hade "Den riksbekante Lasse-Majas besynnerliga öden. Av honom själv berättade." utkommit, och den gavs ut i ny upplaga 1840 eftersom den var en succé. Under åren efter frigivningen gav sig Lasse faktiskt ibland ut på smärre turnéer, då han tog in på gästgivargårdar och klädd som kvinna underhöll folk med sina historier. Alla ville se den berömde före detta tjuven som levt som fruntimmer! Efter alla år på fästning var han dock sjuklig, och han dog den 4 juni 1845.

Lars Molin i 50-årsåldern

Om Lasse-Maja bara kunnat hålla fingrarna borta från andras saker, hade han säkert kunnat leva och försörja sig som kvinna hela livet. Det fanns inte i den tidens Sverige (och har inte heller funnits förr eller senare) någon lag mot att bära motsatta könets kläder, och ingen verkar heller ha tagit illa upp av sådant. Han sågs aldrig som "pervers", "sjuk" eller "onaturlig". Karln jagades och dömdes för att han var tjuv, helt enkelt, och hade han inte varit det hade han fått gå ifred. Sorterandet och sjukdomsstämplandet av olika människors livsyttringar hade ännu inte börjat. Lars Larsson Molin skämdes heller aldrig för att han helst tog på sig fruntimmerskläder. Han var tvärtom ganska stolt över sina färdigheter i kvinnliga sysslor och sin förmåga att vara kvinna. Därför fascinerar han mer än 150 år senare åtminstone en transofil och transvestit!

Läs mer om Lasse-Maja: Lars Molin: Lasse-Majas äventyr. Lasse-Majas självbiografi. De kursiverade citaten i texten är hämtade från denna bok. Edvard Matz: Legenden om Lasse-Maja. Den enda faktaboken om Lasse-Majas liv. Mycket noggrann och ger också en bild av Sverige under sekelskiftet 1700/1800.