• DET FLYTANDE KÖNET •TILLBAKA
Det flytande könet
Av Niels Bjørn, stud.mag i Film- och Mediavetenskap och Ane Skak, cand. mag i dramaturgi.
Översättning från danska av Sara Lund.
Dom som är unga idag tillhör den första generation, för vilka sexualiteten är ett helt fritt val utan normstyrande regler. Dom känner sig i ordets vidaste betydelse fria att utveckla sitt begär i nya riktningar, utan tanke på om det riktar sig till män eller kvinnor.
Vad kallar man ett äktenskap mellan en heterosexuell kvinna och en homosexuell, man som gift sig av kärlek till varandra och lever i ett monogamt, sexuellt fullbordat parförhållande?
Hur definierar man en familj som består av två män och det barn, som den ena av männen fött, när båda männen var kvinnor - och samtidigt ett par?
Vad ska man anse om den tidigare politiskt aktive bög, som med glädje dragit sig tillbaka in i garderoben genom att flytta till Rumänien, som förbjuder homosexualitet, och bo där tillsammans med sin pojkvän, som betraktar sig som heterosexuell?
Detta är, som du kanske redan gissat, inte exempel hämtade från en slumpvis rundfrågning om folks privatliv i Säffle. Men inget av dom är påhittade. Dom är verkliga "case"-historier, hämtade ur New York-tidningen The Village Voice, som i samband med den homosexuella paraden i New York i år gav ut ett temanummer om nya livsstilar som utmanar dom traditionella uppfattningarna om kön och sexualitet.
I dag antar sexualiteten många former. Fler och fler ungdomar (än så länge främst i storstäderna) börjar betrakta sin identitet - och sin sexualitet - som något tänjbart och föränderligt. Och framför allt som något som är alltför komplext för att passa in under benämningar som heterosexuell, homosexuell, bisexuell eller transsexuell.
Men vad är det då som händer? Pratar man med sociologer får man intressanta svar och anar ett mönster, som inte bara handlar om sexualitet, utan på ett djupare plan också handlar om en fundamentalt ny potential, som vi idag som moderna människor använder för att själva skapa vår egen identitet.
Den engelske sociologen Anthony Giddens är en av dom som gärna svarar på frågan. Han påpekar att vi idag lever i det posttraditionella samhället. Vi har förlorat våra traditioner, säger han, och med traditioner menar han det automatiska överlämnandet från generation till generation om bestämda sätt att leva.
Det finns inte längre några självklara sätt att göra saker och ting på. I stället har vi en uppsjö av valmöjligheter. Allt har blivit en fråga om personliga val, som vi gör utifrån förhållningssätt, värderingar och livsåskådning. Vi väljer själva utbildning och yrke, samlevnad och boform. Äktenskapet är ett val, som man därför också kan välja bort. Man kan bo tillsammans med den man älskar utan att vara gift, eller man kan bo var för sig även om man älskar varandra. Barnuppfostran är en fråga om synsätt och val. I allt, från små detaljer i vardagen till stora frågor om barn, samliv och jobb är det vi själva som avgör vad som är det mest optimala.
Det är fortfarande möjligt att bondsonen för traditionen vidare och tar över släktgården efter sin far. Men när det sker idag, sker det som ett aktivt och medvetet val, väl medveten om, att han kunde ha valt något annat. Moment 22 - elementet i vår moderna verklighet är, att vi i gengäld är tvungna att välja. Vi ansvarar själva för att vi gör bra val, och det är bara vi själva som kan avgöra om valen faktiskt är bra. Det är en helt ny livssituation, som å ena sidan belastar oss med ett så stort ansvar att vi riskerar bli rädda och apatiska, men som å andra sidan rymmer en enorm frihet eftersom tillvaron plötsligt manifesterar sig som en mångfald av möjligheter.
Man kan ifrågasätta, om inte denna nya livsstil enbart riskerar göra oss rotlösa, men Anthony Giddens menar, att den nya situationen med alla de beslut vi är tvungna att fatta, istället gör den moderna människan mera kritisk. Enligt honom för vi hela tiden en kritisk dialog med oss själva, där vi bedömer om vi lever på det mest optimala sättet.
 
I EN INTERVJU i Politiken den 20 augusti 2001 är författaren Hanif Kureishi inne på samma linje. Han tänker på den utveckling som skett under bara en enda generation och säger bland annat:
"Min far visste vad det innebar att vara en man. Han skulle uppfostra sina barn och få familjen att gå runt. Jag vet inte vad det innebär att vara man. Vad är en god och stark man? Vad är en far? Vad gör fadern, när parförhållandet misslyckas? Det finns inga färdiga svar. Man måste hitta dom själv."
Kureishis ståndpunkt är den samma som Giddens, nämligen att vi är självständiga människor med fria val, och att den situationen är olik någon annan tidigare i historien.
Identiteten är således inte något som förblir något statiskt livet ut, utan något som vi själva, alltid och oavbrutet förändrar när vi jämför våra möjligheter och val, och avstämmer det yttre med det inre.
 
Den sista stora barriären - som många säker förnekar, att den befinner sig inom räckhåll för det fria valet - gäller könet och sexualiteten. Lika skrämmande och fantastiskt som det kan vara att inse, att vi idag har stor frihet att välja vår egen identitet, lika svårt kan det vara att bli konfronterad med andra, som redan är i full färd med att överskrida den kategorisering som handlar om kön och sexualitet.
Det kan antingen vara fascinerande och upphetsande - eller framkalla rädsla - att sväva i ovisshet om det är en man eller en kvinna, man möter på gatan. Eller om den självsäkra baben i baren flirtar med mannen eller kvinnan mittemot. Med historierna från The Village Voice i bakhuvudet vet vi, att svaren på frågorna inte är enkla. Exemplen från New York-tidningen visar dessutom att vi inte ens har ord som beskriver de ovanliga, nya former, som sexualidentiteten börjat anta.
Men det kan vi göra något åt.
The Village Voice gör sig på ledarplats till talesman för att avskaffa begreppet "homosexuella" som massbeteckning och ersätta det med ordet "queer". Queer betyder både underlig, egen, galen och missanpassad, och genom att använda det ordet istället för ord som "lesbisk" eller" transsexuell" säger man samtidigt, att man inte passar in i samhällets välordnade filer &endash; och inte heller önskar att göra det. Att vara Queer är liktydigt med att bryta med normstyrande mönster, tex. kärnfamiljen, och utnyttja den potential som ligger i det posttraditionella samhällets valfrihet. För det verkliga gränsöverskridandet i mental och samhällsmässig mening sker där det inte längre är den biologiska kroppen som bestämmer könet och könsuppfattningen.
Både manskroppar och kvinnokroppar har således ett stort spektra av maskulinitet och femininitet att välja mellan. För precis som Hanif Kureishi är inne på, finns det inte längre ett bestämt sätt att vara man och far på, som kan kallas riktigt. Vi är tvungna att utveckla våra egna modeller, var och en för sig.
Könet och sexualiteten är på god väg att bli flytande storheter, även om erkännande av detta hela tiden hamnar lite på efterkälken.
 
Det vi påstår låter för många säkerligen lite väl magstark, men låt oss titta på ett annat, amerikanskt livsöde, så framstår kanske perspektivet tydligare. Det är berättelsen om soldaten Barry Winchell, som blev hånad och dödad av sina soldatkamrater för att han var bög. Så lät det åtminstone i den version, som pressen, först återgav när dråpet blev "big news".
Men verkligheten visade sig vara betydligt mer komplicerad, vilket The New York Times senare kom på. Soldaten Barry Winchell var förälskad i Calpernia Addams, en man-till-kvinna transexuell, som socialt sett levde som kvinna, trots att hon samtidigt var en del av den homosexuella dragqueenmiljön i sin hemstad. Calpernia överväger att genomgå könsbytesoperation, men är fortfarande - kroppsligt sett - en man. Hon uppfattar dock sig själv i stora drag som kvinna och, vilket är ännu viktigare: Hon hävdar att Barry också uppfattade henne som kvinna. Barry var således - kanske - en heterosexuell man, som var förälskad i en transsexuell kvinna. Oavsett vilket var deras förhållande mera queer än homosexuellt.
Den sanningen var för otydlig för dom amerikanska homorörelserna, som såg en möjlighet att främja sin politiska sak genom att göra Barry Winchell till martyr. För att detta skulle lyckas, måste Barry framstå som otvetydig bög, och det krävde att Calpernia var en man.
Omedelbart efter mordet fick Calpernia besök av två ledare för två olika homosexuella rörelser. Dom avsåg dels att dra igång en egen undersökning av det som liknade ännu ett fall i raden av "hate-crimes" - hatmord begånget mot homosexuella och transsexuella - men också att övertala Calpernia att det vore en bra idé att berätta för journalisterna att hon var en han. Calpernia spelade med och Barry blev den homomartyr, som dom politiska rörelserna behövde.
Dråpet gav spaltkilometer i tidningarna där homorörelserna argumenterade för antidiskrimineringslagar och generellt bättre skydd för amerikanska homosexuella. Först långt senare, när rättegången mot Barry Winchells mördare var över, fanns det utrymme för Calpernias historia och hennes uppfattning, att Barry i hennes ögon faktiskt var heterosexuell.
I exemplet om Calpernia och Barry är problemet, att hela det omgivande samhället &endash; pressen, homorörelserna, rättssystemet - har behov av att benämna kärleken mellan Calpernia och Barry på något sätt. Dom måste placeras i ett klart definierat och avgränsat fack.
Det behovet hade varken Calpernia eller Barry.
Det är precis detta som är kärnan i att vara queer. Det är omgivningen som har behov för, att en livsstil eller en sexuell orientering skall definieras via klara avgränsningar, som alla kan förstå, ut ifrån ett systemtänkande som redan finns. Att vara queer bryter med allt detta, och är gränsöverskridande och nytt, flytande och ombytligt. Ett sant paradigmbyte från den äldre, konventionella uppfattningen av kön och sexualitet som något statiskt.
 
Vi har lyft fram olika exempel ur verkligheten, där bäckar av människans nya, flytande potentialer sipprar fram. Men fullt utvecklad syns den nya människans potential ännu bara i konsten, där speciellt bild- och filmkonsten det senaste årtiondet har arbetat med att omformulera begrepp som identitet och sexualitet. Inom filmen uppstod i början av 1990-talet begreppet New Queer Cinema, ett gemensamt namn på små, visionära och konstnärligt intressanta filmer, som överskred gränser och startade en debatt i olika frågor om sexualitet. Idéerna i filmerna verkade då avantgardistiska, men knappt tio år senare är dom fullt integrerade i Hollywoods mainstreamfilmer.
I en av årets överraskande succéer, filmen "Being John Malkovich", byter Cameron Diaz rollfigur ut sin manlige kärlek mot en kvinnlig, utan att filmen tar upp hennes val som en psykologisk bekännelsehistoria av gammaldags ut-ur-garderoben-typ. Ett annat exempel är "The Talented Mr Ripley", där handlingen bygger på Dicki Greenleafs (spelad av Jude Law) förmåga att attrahera bägge könen.
Men det mest omtalade exemplet är årets "Boys Don't Cry". Filmen om mordet på kvinna-till-man transexuella Brandon Teena. "Boys Don't Cry" är intressant, eftersom Brandon Teenas okategoriserbara person utlöser både den "gammaldags" reaktionen av rädsla för det okända, och den "nya" reaktionen av accepterande. Rädslan kommer till uttryck bland de unga män, som slutar med att mörda Brandon Teena, för att dom inte klarar att kategorisera honom utifrån de normmönster dom känner till. Acceptansen kommer från Brandons flickvän, Lana, som stannar kvar i förhållandet även sedan hon kommit på, att Brandon biologiskt sett är en kvinna. Filmen sätter på det viset frågetecken vid, om kön och sexualitet är biologiskt eller socialt betingat.
 
Det är fel att kalla filmerna homosexuella. Det är en allt för snäv beteckning, som inte visar, att filmerna faktiskt handlar om förståelse, utveckling och överskridande. Filmerna utför ett antal experiment och lockar tittaren att överskrida sina egna föreställningar om vad sexualitet är.
Det är också intressant, att medan New Queer Cinemafilmerna gjordes av homosexuella regissörer, är de flesta av de nya gränsöverskridande filmerna gjorda av heterosexuella regissörer. Behovet att bryta ner kategoriseringar har alltså börjat visa sig från flera håll.
Det är inte längre så, att en kvinna är lesbisk bara för att hon kysser en annan kvinna - varken på film eller i verkligheten. Möjligen är det lite blåögt att deklarera, att sexualiteten redan är ett fritt val och att det överhuvudtaget inte finns några normstyrande regler för hur vi ska leva våra liv. För oavsett allt lever fortfarande upplevelsen av att det finns normer och fasta levnadssätt, och speciellt om man bor i en mindre stad, kan det vara mycket svårt att få den bild vi just har tecknat att harmonisera med verkligheten. Men i storstäderna är speciellt ungdomarna redan igång med att ifrågasätta kategorierna, och dom gör det på ett helt annat radikalt sätt än tidigare generationer. För första gången utvärderar man den potential, som ligger i att traditionerna har försvunnit, och känner sig i ordets vidaste mening fria att följa sitt begär och utveckla det i nya riktningar, utan tanke på om det riktar sig mot män eller kvinnor.
 
En gång i tiden innebar det att vara homosexuell, att man stod i opposition till det bestående samhället. Homosexualitet var förbjudet bland annat för att det betraktades som ett hot mot rådande ordning och moral. I dag är homosexualitet intaget i normaluppfattningen. Homosexuella i Danmark kan tex. gifta sig, adop tera varandras barn och besöka drottning Margrethe som par i full galautstyrsel. De etablerade homosexuella rörelserna sitter med under politiska beslutsprocesser och homosexualiteten har därmed gått från avantgardistisk opposition till att vara en del av den samhällsmässiga konformiteten.
Att vara gay kan med andra ord vara lika "straight" som att vara straight.
Men det kan samtidigt vara mera queer.
Att vara queer förpliktigar, eftersom det är ett val som håller en kvar i opposition. Inte fientligt isolerande, utan som samhällsprovokatör, som genom egna val av levnadssätt överskrider normer och sammansätter värden i nya, alltid utvecklande och överskridande mönster.
Vissa grundläggande villkor för att vara människa genomgår just nu en förändring. Vi har inte längre traditionerna att stötta oss mot och den stora valfrihet vi har fått i stället kan vara svår att förstå omfånget av. Men den insikten kan "queerernas" levnadssätt hjälpa oss med. För ju fler exempel vi får på människor, som trotsar varje kategorisering och avgränsning, desto fler dörrar öppnas för alla som önskar realisera sina fulla potentialer som män och kvinnor.