• SARA & STOCKHOLMARNA • SITUATIONER • TILLBAKA •

Sara & Stockholmarna en icke vetenskaplig undersökning av attityder. Januari 1999 . Text: Sara Lund

Ända sedan jag "kom ut" under den första Porlaträffen i maj-98 har jag känt det som en vulkan inom mig. Som pockade och trängde på. Att klä om lite då och då och ibland en weekend hjälpte inte. Avtalet med med min hustru om två dagar i månaden blev ohållbart. Det blev mer frustrerande för varje gång det var dags att packa ner Sara.

Transvetism är en drog.

Min bästa vän, Gabriella Andogini skapade uttrycket och jag är beredd att hålla med. Jag blir upprymd och glad. Nästan yr.

Det räcker inte längre att enbart klä om. Jag måste ut också. Inte till "särskilda ställen för sådana som oss". Jag vill ut bland "vanliga" människor. I i dagsljus! Bli sedd, godkänd och accepterad! Inga små krav när man är 183 cm lång utan skor, men jag kräver någon sorts bekräftelse på att Sara inte enbart finns utan att omgivningen även "tillåter" henne att finnas.

Jag ville också veta hur skulle det kännas att inte behöva packa ner Sara utan veta att hon finns kvar där när jag vaknar imorgon.

Skulle det vara lika roligt efter en vecka, eller efter 10 dagar?

Skulle jag orka raka och sminka mig varje morgon... och sminka av varje kväll?

Skulle fötterna klara skor med klack så länge?

Handväska istället för byxfickor ...

Jag måste få leva som Sara under en längre sammanhängande period och låta vulkanen flöda och riktigt svämma över.

En morgon förde jag bävande fram idén till min hustru.

- Jamen, gör det då! sa hon lika naturligt som om jag sagt att gräset i trädgården behöver klippas.

 

Jag ringde omdelbart Gabriella i Stockholm och bjöd in mig att bo hos henne. 10 dagar semester i januari? Hon tyckte det lät jättekul och jag var var hur välkommen som helst.

Hon var upptagen två dagar i veckan och väntade besök den helgen så vi kunde inte vara tillsammans alla dagarna, men det var ju inte meningen heller.

Måndag 25 januari mötte Gabriella mig på Bromma. Jag bytte om hemma hos henne och sen var det hela igång.

 

Undersökningen

Att bli avslöjad är inget problem för mig. Det bekommer mig inte det minsta om folk ser att det inte är en tjej dom möter. Jag ler bara glatt mot dom som tittar och promenerar vidare. Att bli igenkänd är däremot min stora fasa!!

Vid ett tillfälle förra sommaren hörde jag någon ropa mitt mansnamn bakom mig. Troligtvis finns det fler med det namnet, men det kändes i maggropen. Då slog mig tanken att förr eller senare kommer någon att känna igen mig. Vad kommer att hända då?

Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag måste fråga dom!

 

Jag kollade runt och upptäckte att Monique Madsen ställt frågor om transvestiter till folk i Östersund som hon redovisar på sina websidor.

- Kan jag utgå från dina frågor och göra något liknande i Stockholm? frågade jag.

- Naturligtvis! Skulle vara jättebra, men vissa frågor bör nog omformuleras svarade Monique och sedan satte jag igång.

Jag tillverkade ett formulär som jag kopierade upp.

1. Vad är en transvestit?
2. Känner du någon som är tv?	Ja,   nej.
3. Har du träffat eller stött på någon tv?	Ja,   nej
4. Har du pratat med en tv tidigare?	Ja,   nej
5. Varifrån har du dina kunskaper om tv?
6. Om någon nära anhörig till dig var tv, skulle du känna till det då?	Ja,   nej,   vet ej
7. Är tv __ homo, __ hetero, __ finns både ock, __ vet ej?
8. Vad är det för skillnad mellan tv och ts?
9. Är det vanligt att tv lever i äktenskap och har barn?	Ja,   nej,   vet ej.
10. Ponera att din vän och / eller arbetskamrat sedan länge, berättar för dig i förtroende att han/hon är tv. Vad skulle det innebära för er vänskap?
11. Varför tror du att man är TV?
12. Tycker du det är okej att TV rör sig omklädda i offentlig miljö?	Ja,   nej,
Namn:____________ Ålder: ______ Yrke:___________

Meningen var, att först skulle folk svara vad dom trodde och sedan skulle vi ge dom det "rätta svaret". Väl medvetna om att det inte finns några "rätta svar" utmynnade oftast intervjuerna i både intressanta och roliga diskussioner där jag och Gabriella svarade så gott vi kunde och påpekade att det finns ett brett spektra av variationer.

Under de tio dagarna pratade vi med ett 100-tal för oss okända personer varav vi regelrätt intervjuade ett slumpvis utvalt 25-tal personer enligt formuläret.

Samtliga kvinnor vi tilltalade ställde upp. Dom svarade öppenhjärtligt och ställde många intressanta motfrågor.

Män hade betydligt svårare och vid två tillfällen vägrade man tom att prata med oss. Männen tittade istället förskräckt på oss och rusade vidare. Vi uppfattade att dom inte ville bli sedda i vårt sällskap, men när vi höll fram papper och penna tydligt så att både dom och folk runt omkring kunde se att dom blev intervjuade, så gick det betydligt bättre.

 

Utvärderingen

Så här blev resultatet av vår lilla enkät. M = man, K = kvinna, siffror inom parentes står för ålder,

1. Vad är en transvestit?	Transvestit är en man som klär sig i kvinnokläder trodde dom flesta. Fyra stycken (K) menade att det kunde vara en "människa som klär sig i motsatta könets kläder". Endast en kvinna som kände många tv sade "heterosexuell man" i övrigt ingen "sex"-anknytning i svaret på denna fråga.
2. Känner du någon som är tv?	Fyra stycken kände en tv. (Ett butiksbiträde (K42), en "flata" (K22) och två servitörer (K23, M34).
3. Har du träffat eller stött på någon tv?	Alla utom två, en syrier (M30) och en ung tjej (K17) hade träffat en tv tidigare.
4. Har du pratat med en tv tidigare?	Ungefär hälften av de tillfrågade hade pratat med en tv tidigare.
5. Varifrån har du dina kunskaper om tv?	TV och tidningar har skapat bilden av oss! Andra delsvar: "livet"(K37, K42, K22), "vänner"(M24, K17), "skolan"(K17), båten Patricia i Stockhom (K23).
6. Om någon nära anhörig till dig var tv, skulle du känna till det då?	De flesta vet ej om de skulle känna till det. Sex stycken svarade ja (M23, M24, M40, K22, K42, K56), tre svarade nej (K17, K37, K29).
7. Är tv __ homo, __ hetero, __ finns både ock, __ vet ej?	Hälften "vet ej " om tv är homosexuella. Nio trodde hetero (M23, M24, M40, K17, K22, K23, K37, K42, K45) Tre trodde homo (K28, K56, M56)
8. Vad är det för skillnad mellan tv och ts?	De flesta vet inte skillnaden mellan tv och ts. Efter omformulering av frågan till: "Vill tv byta kön?" så svarade samtliga nej!
9. Är det vanligt att tv lever i äktenskap och har barn?	Alla utom två (M) trodde att tv har familj. Svaret på denna fråga är förmodligen inte helt trovärdigt eftersom vi vid det här laget hade pratat rätt mycket om homo/hetero osv...
10. Ponera att din vän och / eller arbetskamrat sedan länge, berättar för dig i förtroende att han/hon är tv. Vad skulle det innebära för er vänskap?	Ingen skillnad i vänskap. Den för mig viktigaste frågan. 100% positiva med förstärkande kommentarer av typen; "Men inte shoppa tillsammans" (M23), "Ganska intressant" (K45), "förmodligen mycket roligare" (K37, K24). Syriern svarade "nyfiken" (M30), "Glad för förtroendet" (K42).
11. Varför tror du att man är TV?	Folk vet ej varför vi är tv, men det vet ju å andra sidan inte vi själva heller(!) Kommentarer: "För att må bra själv" (K17), "spänningen" (K23, M23), "Kick att bejaka sin kvinnlighet" (K37), "Kluven könsroll" (K45).
12. Tycker du det är okej att TV rör sig omklädda i offentlig miljö?	Alla tyckte det är okej att vi vistas ute offentligt: Vissa med utropstecken!

Vi är medvetna om att eftersom vi är transor som frågar så påverkar det svaret. Troligtvis skulle vi få något annorlunda svar på vissa frågor om vi t.ex låtit ungdomar ur "Operation Dagsverke" utföra intervjuerna istället.

 

Rätten till mitt eget liv

Gabriella och jag konstaterar efter att ha pratat med folk på gator, restauranger, nattklubbar, T-banor, museer, bio, i taxi och i affärer att för dom flesta är transvestiter ingen stor grej. Man vet väldigt lite och dom flesta bryr sig inte. Folk är nyfikna, snälla, positiva och betydligt mer toleranta än vi förväntat oss.

- Jaså du är transvestit, så trevligt - hej då!

Många tycker vi är modiga. Väldigt få tar illa upp! Visst är det skillnad på Stockholm och Åmål, men även i Stockholm har man ju grannar som "snackar" och befolkningen utgörs ju till stor del av folk från landsorten.

 

Jag lutar numera åt att det är vi som är dom fördomsfulla i samhället. Vi har bestämt oss för att det vi gör är skamligt. Vi har bestämt oss för vad folk ska tycka om oss.

Men när vi pratar med folk på stan så existerar väldigt lite av detta. Efter Stockholmsvistelsen känns det också helt naturligt att gå ut och berätta för mina vänner och affärsbekanta vem jag egentligen är - en kille som ibland bejakar sin kvinnlighet. Eftersom jag är gift och har stor släkt är detta tyvärr inget beslut jag kan fatta ensam. Men det känns som att det kommer... Jag är jag och jag kräver rätten till mitt eget liv. Min drömsituation är att alla som betyder något för mig vet att jag är transvestit.

 

Men vulkanen då?

Jo tack, den lugnande ner sig. Åtminstone till att börja med. Efter 10 dagar kändes det inte lika svårt som tidigare att "sminka av" och hänga in Sara i garderoben igen.

Jag kände att jag hade hittat min "syster" och nu fanns hon inom mig på ett sätt som jag aldrig känt tidigare. Ett naturligare sätt.

Att Sara funnits inom min "bror" har jag blivit påmind om nästan dagligen hela livet. Det är Sara som tittar i skyltfönster och bläddrar i modebilagor, som vänder sig om efter tjejer för att se vad dom har på sig och hur dom går, sitter och står...

Men min "bror" då? Vart har han brukat ta vägen när jag varit Sara? Han kan ju inte bara försvinna även om jag kanske ibland önskat att han kunde det. Nu kände jag för första gången att jag hade båda två inom mig, samtidigt... hela tiden och dom trivs tillsammans!

Sara finns fortfarande kvar inom min "bror", men hon har lugnat ner sig. Hon har funnit sin stil och tittar inte så avundsjukt efter andra kvinnor. Och min "bror" får lov att följa med Sara ut på olika äventyr och hjälper henne om hon blir rädd och behöver stöd i sin nya omgivning. Om Sara vill vika undan, men min "bror" vill stanna... då stannar Sara oxå. Hon flyttar sig inte bara för att hon är transa. Sara skäms inte!

 

Men det märkligaste är nog att jag blivit starkare och säkrare också i min roll som man(!) Har jag modet att gå ut i fullt dagsljus som Sara - då klarar jag nästan vad som helst som man. Vi är ju trots allt släkt, Sara och jag. Och jag vet att det jag har inom mig inte är något jag behöver skämmas för. Tvärt om, det är en gåva jag ska vårda och vara stolt över. Och den ger mig samtidigt en unik möjlighet att se på män ur kvinnlig synvinkel. (En inte alltid så smickrande upplevelse.)

Jag har, precis som det flesta av oss många gånger nuddat vid tanken att "byta kön" och bli kvinna på heltid. Nu känner jag att det inte skulle göra mig lyckligare än jag är idag. Jag trivs som man och jag trivs som Sara. Det är möjligheten att vara både och, som får mig att leva.

 

När jag skulle stiga av planet hemma i Malmö kunde jag inte hitta min handväska. Jag höll nästan på att be flygvärdinnorna om hjälp innan jag kom på att jag inte var Sara längre. Och att min "bror "inte använder handväska(!)

 

Tack Gabriella, du är en underbar kompis. Utan dig hade det aldrig gått.

Tack min älskade hustru för att du låter mig hålla på och komma underfund med mig själv.