Annars heter jag Claes Schmidt.

Jag är skåning, man, gift med Anita, entreprenör, transvestit, vilket innebär att jag då och då använder mig av ett kvinnligt könsuttryck.
Under 16 år jobbade jag som producent och marknadschef på konferens- och nöjesanläggningen Slagthuset i Malmö.
Jag är nöjd med mitt biologiska kön och betraktar mig som man även när jag klär om till "Sara". Men kläderna och attributen hjälper mig att komma bort från den smala mansrollen och plocka fram något annat inom mig.
Jag klär om uteslutande för mitt eget välbefinnande och det är inte min avsikt att lura eller såra någon. Och jag byter ju inte kön bara för att jag byter könsuttryck! Däremot plockar det fram en personlighet inom mig som jag trivs väldigt bra med. Jag ser det som ett uttryck för "manlig kvinnlighet".

Man måste ju inte vara kvinna för att kunna uppleva "kvinnlighet" - och man inte måste vara man för att uppleva "manlighet".

Onsdag 13 augusti 2003 ökade KvällsPosten sin upplaga med runt 17.000 ex när man presenterade en artikel om att jag är transvestit. Intresset var stort och många ville veta! Expessen, Sydsvenskan (14 sept), Aftonbladet (21 sept) och andra media har inte varit sena att haka på. När Anna-Lena Brundin och jag var gäster hos Lena Frisk i "Lena 21:trettio" onsdag 19 november hade vi 870.000 tittare, den högsta publiksiffran för programmet.

Det har blivit många artiklar med tiden och de flesta har jag samlat här.
  

Precis som så många andra transvestiter har jag levt med det sedan jag var mycket ung. Redan någon gång i 5-årsåldern upptäckte jag att jag inte var som mina kompisar. Jag förstod omedelbart att det var något som var "fel " och att det var något som borde hållas dolt för omvärlden. Vem eller vad som fick mig att tänka så har jag ännu idag inte fått klart för mig, men jag vågade inte ens berätta det för min egen mamma.
I slutet av tonåren kände jag en mycket stark längtan att tillhöra det motsatta könet och betraktade mig i det närmaste som transsexuell. Jag önskade varje dag att jag skulle vakna upp ur min mardröm och vara en liten tjej istället för en kille. Jag såg mig själv som "onormal" och avskärmade mig från omvärlden, men av flera orsaker blev det ingenting av med dessa tankar.

Åren gick och mitt kvinnliga "jag" låg i en väska på vinden. Jag klädde om i hemlighet och jag mådde fruktansvärt dåligt.
Det var inte förrän jag var i 40-årsåldern som delade jag min hemlighet med en annan människa - min fru.

En dag hittade hon spår i vårt hem efter en "annan kvinna" och jag blev tvungen att berätta som det var. Till min stora
lättnad så förstod hon mer än jag. Eftersom hon är en klok människa uppfattade hon det inte ens som särskilt konstigt att
en man vill känna sig kvinnlig ibland, men hon var upprörd över att jag inte berättat någonting för henne tidigare.
Hon kände sig också aningen förolämpad för att jag inte trott att hon skulle klara att hantera ett sådant förtroende.
Det liv som öppnade sig med min hustrus totala acceptans och möjligheten att leva ut min kvinnlighet när jag kände för det, innebar även en drastisk förändring i sättet att betrakta mig själv. Jag insåg att jag inte var onormal - bara en aning ovanlig,
att själen är könlös och att känslorna av manlighet och kvinnlighet inte var knutna till kroppens kön.

Och att en man både kan och får lov att känna sig kvinnlig ibland på samma sätt som en kvinna kan känna sig kvinnlig ibland. Eftersom jag insåg att mina känslor inte var knutna till mitt kön kunde mannen inom mig äntligen börja växa och jag kände
för första gången en trygghet i min mansroll.

 

Vem är "normal"?
Idag vet jag att jag är en man och jag har bearbetat de känslor av "skuld" och "skam" som ofta blir följden när man på ett eller annat sätt bryter mot samhällets vedertagna normer. Skammen att inte vara som andra och skulden att inte kunna leva upp till omgivningens förväntningar. Nu föreläser jag i olika sammanhang om hur normer och värderingnar skapar utanförskap och möjligheter. Vi är många som inte "passar in" i normen och aldrig har väl citatet från det gamla radioprogrammet "Mosebacke Monarki" varit mera passande än nu: "Minoriteterna i Mosebacke utgör nu majoriteten av befolkningen!"
För så är det. Om vi lägger ihop alla som av en eller annan anledning inte passar in i samhällsnormen ... så blir vi rätt många. Räknar vi alla som inte är heterosexuella, inte är kristna, inte är gifta, inte har barn, inte är ariska, inte är handikappade, inte är svenska, inte har jobb, inte är antingen män eller kvinnor. Och alla dom som är överviktiga, undernärda, har damp, läs-, syn- och/eller hörselsvårigheter, inte kan gå i trappor osv, så blir vi faktiskt så många att vi med råge utgör majoriteten av befolkningen. Någon har räknat ut att det bara är ungefär 4% av befolkningen som tillhör det vi kallar "normalt".
Därmed kan man säga att det är vanligare att stå utanför normen än att tillhöra den.

Tillhör du de normala?

Detta är inget nytt - det har alltid varit så, men det inte förrän på senare tid, som folk vågat träda fram och öppet tala om att man inte tillhör normen. Förut har det varit vars och ens väl förborgade hemlighet. Alla har gått omkring och känt sig udda. I och med att vi idag har ett helt spektra av synliga minoriteter behöver ingen längre känna sig ensam eller avvikande. Även om man väljer att inte berätta något för omvärlden, så behöver man inte må dåligt.
Det har blivit vanligt att vara "ovanlig". Vi lever i ett mångfaldssamhälle och mångfald innebär varje människas rätt att vara olik!

 

Jag har valt att "komma ut" med min läggning för att jag tröttnat på att smyga med något så harmlöst som att jag ibland vill klä mig på samma sätt som halva jordens befolkning klär sig. Och kanske även lite grann som en protest mot de normer i samhället som hela tiden försöker tvinga oss att vara och bete oss på ett visst sätt för att passa in. Man pratar så mycket om kvinnans emancipation, att man helt tappat bort att det faktiskt är mannen som allra mest behöver frigöra sig.

Eftersom jag gör allt detta helt och hållet för min egen skull är det heller inte viktigt för mig om du betraktar mig som "man" eller "kvinna", "han" eller "hon", "Claes" eller "Sara". Eller varför inte "Sara-Claes" när du pratar om eller med mig. Så länge du klarar att respektera mig som den jag är, har du din fulla frihet att uppfatta och tilltala mig så som det känns bäst för dig.

 

Jag har gjort min hemsida

i första hand för att avdramatisera fenomenet transvestism och öka förståelsen för transvestiter. Hittills är det forskare, psykologer och journalister som av olika orsaker skapat bilden av oss. Nu är det dags att vi själva står upp och berättar hur det ligger till. Att vi är helt vanliga människor som för det mesta lever ett högst normalt "svenssonliv" med den lilla skillnaden att vi kanske inte sitter lika hårt fast i "antingen eller" -tänkandet som det stora flertalet.

Jag vill att du som själv är transvestit sträcker på dig och inser att du duger alldeles utmärkt som du är. Jag är 183 cm lång utan skor, väger omkring 85 kg och har 43 i skor. Läs några av mina upplevelser, så inser du snart att det inte är viktigt att smyga omkring och försöka "passera" och vara andra till lags. Tvärt om! Livet börjar när omgivningen upptäcker vem och vad du är.

Var ärlig och respektera dig själv - så får du respekt för den du är!

Det är också meningen att du som är gift eller sambo med en transvestit ska förstå att världen inte rasar samman för att den du älskar visar sig vara transvestit. Tvärtom! Prata genom situationen på ett öppet sätt, så ska du se att det inte är så farligt som du kanske fått för dig. Kanske kan mina sidor skapa intressanta diskussioner och kanske till och med öka din kunskap om vad transvestism kan vara. Det finns nästan likamånga sätt att leva ut sin transvestim som det finns transvestiter och inget av dem kan betraktas som avvikande. Tänk på att din partner varit transvestit så länge ni känt varandra och att det faktiskt är på grund av att han/hon är transvestit som du älskar honom/henne. Transvestismen har troligtvis varit en del av din älskades personlighet så länge ni känt varandra - även om du inte visste om det från början. Ingenting är ändrat utom att du fått veta någonting som du inte visste förut.

 

Mitt nya liv som öppen transvestit har verkligen berikat mitt liv och jag njuter hänsynslöst av varje ögonblick. Det bästa med att vara transvestit är att jag inte behöver begränsa sig till att vara antingen eller. Jag kan vara både och ... eller inget dera. Jag kan koncentrera alla mina krafter på att vara precis den jag är och vill vara oavsett vad normen och könstillhörigheten säger att jag bör vara.

I mitt fall trivs jag alldeles utmärkt med att vara en man som ibland bejakar sin kvinnlighet.

Om fler visste hur fantastiskt det är att kunna växla könsuttryck allt efter hur man känner sig, skulle hela världen vara full av transvestiter. Jag förstår inte att jag lät det gå så lång tid innan jag var beredd att släppa loss Sara i full frihet - nu tar jag igen allt med råge!

Normal kommer ur ordet "norm" och de människro som säger att transvestiter inte är normala menar att vi inte passar in i normen.
Det är jag glad för!
Vem vill leva i en värld där alla människor är likadana?
Inte jag - mångfald berikar!

Skål för det härliga ljuvliga livet!

Sara Lund

sara.lund@usa.net